Gästbloggare

Information om KBT

Jag är med i Föreningen Balans som bjöd in sina medlemmar till en föreläsning igår. Det var trevligt. Jag brukar alltid försöka gå på dem, man lär sig mycket. Gårdagens föreläsare hette Susanna Sjörs och hon är leg. psykolog och leg. psykoterapeut.

Föreläsningen handlade om KBT för folk med depressioner och bipolär sjukdom. KBT betyder kognitiv beteendeterapi och är en sorts psykoterapi (läs mer om det på 1177 Vårdguiden här). Det går ut på att lindra lidande, hjälpa människor utforma sina liv, ändra vanor och beteenden och när inte annat går att göra – hjälpa personen att acceptera livets villkor med bibehållen livskvalitet.

Föreläsaren menade på att KBT-paraplyet består av kognitiv terapi, beteendeaktivering och mindfulnessbaserad terapi. Det finns forskning som visar på att KBT hjälper vid depressioner, berättade hon, men forskningen runt huruvida det hjälper vid bipolär sjukdom har inte kommit lika långt. Här är medicinering fortfarande förstahandsvalet. Men även vid mycket allvarliga och bråddjupa depressioner behövs läkemedel, sa hon. Ibland tänker jag att det som mest akut behövs är vila, återhämtning, omtanke och kärlek. Men visst, kan man inte lämna sängen och allt är nattsvart tycker jag att medicinering kan vara ett bra komplement. Jag förmodar att forskningen runt hur KBT hjälper schizofrenipatienter är ännu mindre?

Susanna pratade om samtal kring hur patientens kan lösa sina problem, bemöta negativa tankar och jobba med både sina tankars innehåll och funktion. Att tänka mindfulness är som ett sätt att låta sina tankar komma och gå, att betrakta dem utan att låta dem styra en. Genom att inte döma, värdera och drunkna i grubblerier som inte leder någonstans kan man liksom se sina negativa tankar och skjuta undan dem, när det behövs.

Att sedan försöka se hur olika tankar leder till olika beteenden gör att man kanske kan styra bort sådant som inte är konstruktivt. Patienten kan få göra ett schema under tid för att se hur den mår. Genom att skriva ner exakt när man mår dåligt och när hemska tankar är som värst kanske man kan se vad som triggar dem och i vilka situationer man är då. Varför kommer de negativa tankarna just då?

Man kan se på tankar som någon sorts mentala händelser och de kan vara svåra att påverka. Känslor man får när man tänker saker eller möter problem kan vara ännu svårare att påverka. ”Lättast” är att påverka sitt beteende. Hon såg på depression som en ”bristsjukdom” – att det är just livshändelseutlösta saker som förluster, frånvaro av glädje och meningsfullhet som gör att vi utvecklar symptom. Det kan leda till att vi undviker och skjuter upp saker som gör att livsutrymmet minskar ännu mer. Hon menade på att denna cirkel kan brytas genom att jobba med sitt beteende i första hand.

Hon sa att det är viktigt att ha mål med terapin, men det är inte där man börjar. Om patienten har det väldigt svårt och ska sätta mål där ribban är livet när det är bra, så blir diskrepansen väldigt tydlig – skillnaden mellan lyckan man vill ha och känslan av hur olycklig man är kan var jättestor. Och uppgiften man har framför sig kan kännas hopplös.

Man kan jobba med andra saker som ovan nämnda problemlösning och med självhävdelse, det vill säga att personen uppmuntras att säga nej till saker den inte mår bra av och blir bättre på att stå upp för sig själv.

Att KBT är mer forskat på som hjälp mot depressioner än för bipolär sjukdom beror på att depressioner är vanligare och att fler människor drabbas av det. Antalet bipolära, eller andra med affektiva syndrom (som jag) är inte lika många. (Läs mer om min diagnos här i min krönika Att få rätt diagnos). Jag har aldrig själv gått i KBT, då det verkar vara svårt att få av olika skäl. Men jag kände igen väldigt mycket och tycker att jag har pratat med olika samtalskontakter i psykiatrin om nästan alla dessa saker.

Att gå i psykoterapi samtidigt som man har en psykos är det nog ingen som rekommenderar, det finns en del som till och med säger att det är farligt. Jag tror den rädslan är lite överdriven, det gör nog inte så mycket om man försöker reda ut i soppan. Det är ju redan rätt soppigt i huvudet, menar jag, så ytterligare oreda gör nog inte så mycket till eller från. Inte för mig i alla fall.

Men när jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning med vanföreställningar var jag rätt upprörd över att ingen riktigt ville prata med mig faktiskt. Jag hade någon sorts förväntning av att jag skulle få en massa tid till samtal. Men efteråt så sade min dåvarande samtalskontakt – att när man är inlagd på en psykiatrisk avdelning sådär – så är det att betrakta som akut vård. Hon gjorde jämförelsen med att om man till exempel åkte in till sjukhus akut med en hjärtinfarkt, så började man ju inte prata om vad som ledde patienten dit – till exempel vilken kost patienten ätit eller hur lite motion den gjort. Först vill man häva psykosen, sedan ha samtal om hur det kom sig att man fick den.

Oj, nu kom jag in på något jätteviktigt, kände jag. Hur är det egentligen att ligga inne? Det ska jag ta itu med här på bloggen nästa vecka! Vi ses!

Om Pebbles
Pebbles Karlsson Ambrose

Jag är en kvinna på 44 år som lever med en psykossjukdom. Min diagnos innebär att jag har haft återkommande psykoser, depressioner och upplevt manitillstånd. Mitt liv har varit svårt på flera sätt och inneburit en balansgång på slak lina. Följ med mig i en ibland tuff, vinglig vardag och dela några av mina glada stunder.

Inlägget är kategoriserat som: Livet med en psykossjukdom

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

En kommentar

En kommentar

  1. Jag kunde inte komma, vi for till landet. Kul att läsa ditt referat. Jag brukar skriva korta sådana.. Tack Pebbles. Kanske skulle vi länka till din blogg från Balans Stockholms webb, om det inte redan är gjort.
    Heja!