Gästbloggare

Opera-tion

Jag ska göra en operation. En till. Jag har gjort fyra operationer i mitt liv. Nej fem. De första två gjorde jag när jag var sex resp. elva år. Först var det en ögonoperation för att minska min nystagmus och skelning. Den var sjukt jobbig. Sen var det ljumskarna som skars upp för att göra ngt med benen som jag fortfarande inte vet exakt vad det var… Den var sjukt jobbig och det var sjukt jobbigt innan för jag var tvungen att göra ett speciellt gympaprogram varje dag inför operationen. Det sög. Jag blev inkallad för gympatajming just när jag hade som roligast med mina grannkompisar. Eller så fick jag inte gå ut för att jag skulle göra det där himla programmet. Ingen annan behövde göra det. Så jag förstod inte varför JAG var tvungen?! Det var orättvist.

Operation nummer tre gjorde jag när jag var trettiofyra (va?!). Det var ännu en skelnings- och nystagmuskorrigeringsoperation. Innan jag gjorde den mådde jag jättedåligt. Jag grät och skakade den dagen som jag kom från Syncentralen och de sa att de skulle remittera mig till St Eriks ögonsjukhus. jag gick till jobbet (som jag hade på den tiden) som vanligt, men var inte mig själv… JAG VAR RÄDD!!! När op-dagen kom grät jag på mitt rum, innan funderade jag mycket på varför jag gjorde detta egentligen. Varför skulle jag utsätta mig för detta igen? Var det för MIN egen skull eller för… att se mera normal ut…? Jag kommer aldrig att se normal ut så länge inget mirakel inträffar så… VARFÖR? I alla fall, jag gjorde det och det gick bra.

Tre år senare var det dags igen, men den här gången var det av mer rent skönhetsmässiga skäl, även om det också var funktionellet. Ett ögonlock som hänger väldigt skymmer faktiskt den syn man har… inte bra. Denna gång var jag lokalbedövad så jag hade kontroll på allting. Men var ruskigt nervös innan. Tillbringade kvällen hos en kompis och drack ganska många vodka/kokadrinkar…

Även den gick bra och jag övervägen nu att operera även andra ögonlocket som också hänger lite ner och gör en viss ”skugga” över mitt annars ganska begränsade synfält.

För ett par veckor sen var jag hos ortopeden för att jag skulle få komma till Olmed och få slitskydd på mina skor mm. Så började vi (jag) prata om min gång och mina tår. Jag har ett par tår, eller särskilt en, som lägger sig under de andra så att jag trampar på dem. AJ, liksom… Så hörde jag mig själv svara ja när han föreslog en operation… Det råder absolut inget tvivel om varför jag ska göra den – jag har ONT!!! Och det finns inget annat sätt… Operationen sker under lokalbedövning och det känns ju bra. Två rätt jobbiga veckor kommer det att bli.

Men det är värt det.
Det är värt det när man själv är införstådd med risker och verkan, och tar beslutet helt utan påtryckningar.
Det är ju inget livshotande tillstånd.
Det blir inte värre. Det gör bara ont.

Innan har jag inte haft ont. Och operationerna jag gjorde som barn var helt på andras bevåg. Jag åkte bara med. Hade inget att säga till om. Ingen frågade mig om vad jag ville och kände.

Det tycker jag är fel. Man måste alltid vilja, och man måste alltid förstå varför man gör en sak. Och göra ev förberedande träning ROLIG att göra, och inte så att den bara får barnet att känna sig annorlunda i dålig bemärkelse. Annars är det meningslöst. Fullständigt meningslöst.

Om mig
Linda Åkesson

Jag heter Linda Åkesson och har en lätt cp-skada och nedsatt syn. Många fokuserar väldigt mycket på att jag har två nedsättningar, och att det skulle vara ett större problem för mig. Jag vill berätta hur jag ser på det, och jag ser inte det som ett problem.

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)