Gästbloggare

Glopudding och blängsylta

Hej! Idag tänkte jag skriva några rader om hur det känns att bli utstirrad av folk när man är ute. Självklart beror det på mitt grundhumör hur jag upplever det, men blickarna kommer jag alltid att få stå ut med. För oavsett vad folk säger om att alla har rätt att se ut som de vill så är det inte så. Synliga annorlundaheter stör. Både barn och vuxna vänder sig om. Och fastän jag har dålig syn så kan jag ofta se på dem att det inte är av gillande de tittar, utan att de ser besvärade ut. Vuxna alltså, med barn är det mer så att de tittar av nyfikenhet men så är det ju alltid. Jag tycker själv inte att jag ser så värt annorlunda ut, men visst ser mina ögon något mer annorlunda ut än andras då de skelar en smula, och när jag rör mig ser det annorlunda ut eftersom jag går dels med ganska böjda knän och lite vaggigt. Att till det addera en vit käpp gör mig inte direkt mindre diskret, tvärtom.

Jag kommer aldrig sluta drömma om att den dagen ska komma då ingen ska vända sig om på gatan för att någon ser annorlunda ut eller sitter i rullstol. Jag kan aldrig sluta drömma om den dagen då det onormal är normalt därför att det är fullständigt accepterat och naturligt att alla ser olika ut och rör sig på olika sätt.  Jag kommer aldrig någonsin sluta drömma om den dagen då ingen ska behöva skämmas och ha komplex för hur hen ser ut på grund av normerna och samhället. För det här påverkar så himla mycket. Det leder till att människor är elaka mot sina kroppar och sig själva, det leder till att vissa människor har svårare än andra att få ett arbete bara för att de har ett ”ofördelaktigt” utseende.

Jag kan inte låta bli att undra: När arbetsgivare vill att man ska söka med foto för att se säger att det blir mer personligt, hur är det egentligen? Sorterar de bort cv´n om personen har fel utseende?
Och i så fall varför gör arbetsgivna detta? Är det för att de själva inte vill arbeta med dessa personer eller för att de tror att det skrämmer bort kunder/sänker företagets anseende?

Att vara hel, ren och ordentligt klädd på arbetet är självklart. Vi kan inte rå för hur vi ser ut men vi kan göra det bästa av det vi har. Jag försöker alltid se så bra ut som jag kan när jag är ute. Jag är en person som är intresserad av kläder och detaljer. Ibland sminkar jag mig när jag går ut. Inte så att jag har några problem att gå ut i myskläder, det gör jag ofta när jag går ut med hunden men även om jag ska till affären (ja till och med om jag åker till Skärholmen ibland om jag bara ska handla något snabbt eller så).

Men det finns ingenting som är så vidrigt som när jag piffar upp mig och känner mig jättefin, för att i ett enda slag känna mig som fulast och äckligast i hela världen, bara för att någon fäller en kommentar, glor på mig med avsmak eller garvande härmar min gång… Förr fick jag väldigt många elaka kommentarer när jag la upp bilder på sociala medier, de kunde t ex fråga hur många groggar jag hade druckit innan fotograferingen… För att inte tala om alla de gånger då jag blivit lämnad av en dejt bara för att de sett att jag är funktionshindrad…

Det har satt djupa spår i mig, som säkert aldrig kommer försvinna. Det märks t  ex genom att jag ibland kan ta en kommentar eller en fråga på helt fel sätt. Fast jag innerst inne förstår att de inte menar något illa så tänker jag att de gör det och så blir jag ledsen och förolämpad, nojar som sjutton över att så många tror att jag är helt blind även när jag inte har någon käpp eller tycker att jag rör mig på ett sätt som visar att jag skulle vara blind (ex att inte gå rakt in genom en dörr utan att krocka eller ha händerna framför för att känna). Om någon frågar mig om jag behöver hjälp utan anledning, alltså t ex när jag bär på matkassar utan att visa att det är för tungt, då nojar jag över varför folk tycker att jag ser så hjälplös ut. Jag måste se bättre ut, se normal ut ju!

Men jag kan tyvärr inte se ut så mycket mera än vad jag gör. Bara göra det bästa av det utseende och den kropp jag har fått.
Ursäkta om jag stör. Om ni inte gillar det ni ser kan ni snälla titta åt ett annat håll. Att stirra ut en människa är, oavsett anledning, en kränkning. Det är aldrig okej! Alla människor har rätt till sin integritet. Om jag klär mig och beter mig på ett uppseendeväckande sätt så kanske jag får finna mig en viss uppmärksamhet, men då kanske det är vad jag vill ha också, iaf ibland… Men att vara född på ett speciellt sätt är inget jag har valt. Jag vill bara kunna röra mig ute i samhället som vem som helst ändå.

Tack på förhand!

Om mig
Linda Åkesson

Jag heter Linda Åkesson och har en lätt cp-skada och nedsatt syn. Många fokuserar väldigt mycket på att jag har två nedsättningar, och att det skulle vara ett större problem för mig. Jag vill berätta hur jag ser på det, och jag ser inte det som ett problem.

Inlägget är kategoriserat som: Bemötande, Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Fint och bra skrivet Linda!

  2. jag tycker att det borde vara förbjudet att tvingas skicka med foto i ansökningar till arbeten för att ni som har ett sk avvikande utseende inte skall behöva känna er diskriminerade inledningsvis. Till syvene och sist så får man hoppas att dom tar en för ens kompetens och hur man verkar i intervjutillfället, samt vad referens personerna säger om en när arbetsgivaren ringer till dem.