Gästbloggare

Att försöka

Många gånger har det hänt att jag försökt göra en sak och så har det inte gått och så blir jag vansinnig och skriker att jag kan inte göra det här och så tycker jag mest synd om mig i hela världen för att jag är funkis och ensam… men när jag sedan lugnat ner mig och bestämmer mig för att försöka igen så brukar det gå. Och då tycker jag istället att jag är världens töntigaste och brukar skatta åt mig själv för att jag freakade ur. Jag skulle nämligen för allt i världen inte vilja dela livet med någon bara för att den personen ska hjälpa mig med saker! Och jag skulle aldrig palla att leva med personlig assistans, jag skulle typ göra så att de åkte in på psyket på livstid, haha. Nä det är klart att om jag verkligen VERKLIGEN skulle behöva det, typ om jag skulle bli nästintill förlamad i kroppen eller så, och inte har nåt val, då måste jag ju försöka gilla läget.

Men bara för att en sak är lite jobbigare för mig att genomföra så vill jag inte bara låta någon annan göra det i första taget. Det handlar inte – som en del tycks tro – om att vara tjurskallig eller visa alla andra att jag till varje pris vill klara mig själv. Nej! Tvärtom handlar det om att jag inte mår bra av att vara beroende av andra människor, jag vill också kunna utföra saker när jag själv vill det och inte när någon har tid. Ja det är klart att jag behöver hjälp med saker ibland men det behöver vi ju alla! Jag vill hur som helst alltid försöka och utgå ifrån att jag klarar det tills motsatsen bevisas, och jag vill inte skylla på mina funktionsnedsättningar heller i första taget. I vissa fall har jag ju laga förfall, som att inte köra bil – jag har för dålig syn för att kunna köra en bil på vägarna, därav att jag inte heller får ta körkort.

Men under min uppväxt slapp jag ofta undan saker och fick höra att det där kan du inte göra, det förstår du väl? Utan att jag ens hade fått testa, och om jag fick testa så stod en assistent alltid väldigt nära med sin vaksamma blick – vilket förstås gjorde mig nervös och medförde att jag misslyckades. Som exempelvis i hemkunskapen. Jag HATADE hemkunskap i skolan. Idag skulle lärarna se mig när jag står och lagar ganska avancerade rätter. Det var det nog ingen som kunde tro då… Nej man vinner ingenting på att spela martyr och tycka synd om sig själv. Det mår ingen bra av tror jag. Man måste såklart inse att man har begränsningar, både för sin och andras skull, men det får inte gå för långt. Man måste våga lita på den kapacitet man HAR istället för att fokusera på den kapacitet man INTE har.

Om mig
Linda Åkesson

Jag heter Linda Åkesson och har en lätt cp-skada och nedsatt syn. Många fokuserar väldigt mycket på att jag har två nedsättningar, och att det skulle vara ett större problem för mig. Jag vill berätta hur jag ser på det, och jag ser inte det som ett problem.

Inlägget är kategoriserat som: Mina upplevelser av att ha fh

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)