Gästbloggare

”Varför umgås du med dem?”

En person ifrågasatte varför jag hänger med folk som är mycket yngre än jag, folk som är 20 plus. Det har blivit sådär på senaste år, jag har lärt känna de här personerna och vi gillar varandra. Sedan sticker jag inte under stol med att jag känner mig mera i nivå med folk i den åldern. Alltså när jag umgås med personer i min egen ålder känner jag ofta en underlägsenhet… Det beror ju såklart på vilka det är, är det funkis-personer (speciellt rörelsehindrade) så behöver jag oftast inte känna så. Då är det mera som att jag känner tvärtom… eller inte att jag känner mig överlägsen, utan mera frustration över att de så ofta verkar ha gett upp. Allt. Eller att se att här är det en massa kvalitet och kreativitet som rinner ur händerna på vårt land, för att de är sjukpensionärer. Unga människor inspirerar mig. Lika mycket som jag inspireras av äldre människor som fortfarande lever som om de är unga…

Så här är det: Jag känner mig bättre till mods när jag umgås med folk som inte heller har hunnit så långt i sina liv, med karriär och sånt. Man kan ju kanske tycka att jag borde känna mig ännu mera underlägsen och ”nuckig” när jag umgås med folk runt tjugo som sannolikt kommer ha nått längre än mig när de är i min ålder (eftersom dagens unga, även funkisarna, är mycket mera framåt, de vågar och ber inte om ursäkt för sig själva.

Nu ska jag sova och tagga kryssning med en himla massa folk som jag inte känner. Det blir skoj! Godnatt och hoppas alla får en bra helg!

Om mig
Linda Åkesson

Jag heter Linda Åkesson och har en lätt cp-skada och nedsatt syn. Många fokuserar väldigt mycket på att jag har två nedsättningar, och att det skulle vara ett större problem för mig. Jag vill berätta hur jag ser på det, och jag ser inte det som ett problem.

Inlägget är kategoriserat som: Livet i stort

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)