Gästbloggare

Jag är 40…

”Hur känns det?”
”Känner du dig gammal nu?”
”Är det skillnad liksom”?

Frågor som jag antar att alla får när de fyller jämnt…

När jag fyllde 20 kändes det stort, jag kände mig stor. Vuxen.
När jag fyllde 25 däremot var det mest en massa ångest… jag kände mig gammal och misslyckad. Efter i utvecklingen och på livskurvan…
När jag fyllde 30 kändes det bättre igen, även om jag mådde ännu mera psykiskt dåligt då än när jag fyllde 25 så kändes det bättre på andra sätt. Jag kände mig inte gammal på det sättet. Det kändes inte så speciellt, jag kände typ bara att jag gick in i en ny fas i livet, att det skulle bli skönt att bli 30-plusare eftersom mitt liv som 20-plusare är en tid jag helst vill glömma. Det jag genomgående har känt när jag blivit äldre är att jag har kastat bort mitt liv, att det är så mycket jag borde ha gjort och att jag borde kommit någon vart i karriären med tanke på min ålder.

När jag som 21-åring flyttade till Stockholm var jag vilsen och hade ingen aning om vad jag ville eller kunde jobba med – motivationen att plugga något var därmed lika med noll. Jag som aldrig hade ens hade haft ett sommarjobb sånär som ett par veckor på ett föreningskansli sommaren mellan tvåan och trean på gymnasiet. Jag som alltid varit ett ”problembarn” när det gällde att hitta praktikplats i skolan. Jag som under hela min uppväxt fått höra om allt jag inte kunde och skulle göra för att jag var ”handikappad”.

Men nu är jag alltså fyllda 40 och har bra koll på vad jag kan göra och inte. På alla jobb utom ett (där jag var mobbad av chefen) har de sagt att jag är fantastiskt duktig, trevlig och allting. Men vad hjälper det när arbetsgivare och andra ändå inte tror på min förmåga bara för att de vet att jag har vissa funktionsavvikelser? När de inte ens är intresserade av att kontakta mina referenser och kolla vad jag kan eller göra en objektiv bedömning utefter det material jag kan visa upp, utan bara fimpar mig direkt. Jag vet ju att det finns många funkisar som lyckats göra karriärer både som egenföretagare och i andra företag.

Varför är just jag så otursförföljd? Även fast jag vet att det kan vara andra omständigheter som ligger bakom att företag inte kan anställa mig med en anständig lön utan bidrag, så kan jag inte låta bli att ta det personligt.

Ja jag vet att jag tjaaaaatar om min arbetssituation, eller bristen på arbetssituation, men det är väl att jämföra med ofrivillig barnlöshet antar jag. Om man har svårt att få barn vill man ha det ännu mer och tänker på det hela tiden. Och just problemen i arbetslivet har genomgående varit en sådan stor källa till psykisk ohälsa och elände för mig så därför kan jag se hur jag tacklar olika situationer i olika åldrar.

Jag har svårt att få jobb och vill inget hellre än att ha en bra arbetssituation och tänker på det hela tiden. Jag kan inte rå för det. Jag känner mig jättestressad över allt jag vill göra innan jag går i ålderspension. Jag vill hinna göra en hel de saker medan jag är frisk och relativt ung. Det gäller inte bra yrkesmässigt utan också resor. Det är så många platser jag vill se. Och kommer jag någonsin att leva tillsammans med någon?

En sak som jag i egenskap av funkis har upplevt mycket är att jag förväntas bli ihop med första bästa som visar intresse, om någon vill hångla med mig då måste jag göra det annars är jag reserverad och konstig. Jag vill vänta in den rätte, den där personen som får det att kännas helt rätt. Jag vet att man ska testa och ”smaka”, men jag har gjort det nog tycker jag. Tidigare har jag varit kär i kärleken mera än i personen, och då är det oftast en dålig idé att gå in i ett förhållande.

Fördelarna med att bli äldre är att jag har skaffat mig erfarenheter som gör att jag undviker misstag och att jag bryr mig mindre om vad andra tycker och tänker, även om det är svårt ibland fortfarande att inte påverkas. Jag vågar nog mera idag än för tjugo år sen, men fortfarande inte så mycket som jag skulle vilja…

En nackdel är att jag på ett sätt blivit latare – jag skapade jättemycket förut – jag gjorde musik, målade och skrev.  Det har tyvärr avstannat och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till min motivation. Jag gillar ju även att hålla på med film och youtube. Men jag har lessnat på att ge utan att få så mycket tillbaka. Om jag inte gör någonting behöver jag inte bli bedömd. Med Shanghai var det annorlunda, det var på riktigt och det skulle garanterat komma massor av människor och titta utan att jag själv behövde locka och pocka på facebook…

För varje tecken på att jag inte är så poppis – typ glesa eller inga besökare till något jag bjuder in till, får mig att gå sönder lite till. MEN idag har jag bättre vänner än för tjugo år sen, även om de inte är så många så är de bra. Jag är tacksam för att jag har dem och behöver inte sörja över de tjugofem andra som inte kom om de är där. Min hjärna arbetar mera på olika planer över hur jag ska göra med saker och ting nu än förut, jag kastar mig in i saker på ett annat sätt. Om något inte blev av så tänker jag att jag satsar på något annat istället. Jag skulle aldrig drömma om idag att ansöka om hel sjukersättning bara för att det är tufft att få ett jobb. Det är ju inte mig det är fel på liksom. Jag vet det nu.

Eller? Är nog inte så stark som jag vill vara, ska det ta tio år till?

 

Om mig
Linda Åkesson

Jag heter Linda Åkesson och har en lätt cp-skada och nedsatt syn. Många fokuserar väldigt mycket på att jag har två nedsättningar, och att det skulle vara ett större problem för mig. Jag vill berätta hur jag ser på det, och jag ser inte det som ett problem.

Inlägget är kategoriserat som: Livet i stort

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)