Gästbloggare

Mår dåligt

Som ni säkert förstått så har jag inte mått bra sedan jag kom hem till Stockholm igen efter Shanghai. Förutom den fruktansvärda genomgående tröttheten har jag känt mig nedstämd. Samtidigt är jag förbannad över att det finns människor som utnyttjar mig på arbetsmarknaden för att det är bäst för dem, och på att jag låter mig utnyttjas… Är jag inte värd ett riktigt jobb? Är jag inte värd att betalas för av arbetsgivaren? Är jag så dålig att staten måste betala för att man ska anställa en arma krake som jag? Jag vet att jag bör kunna slå mig fri, att jag bör kämpa tills jag hi8ttar en arbetsgivare som ger mig ett jobb och en lön som jag är värd, eller försöka som egenföretagare/frilans. Men hur ska jag kunna se människor i ögonen och sälja in mig själv till ett bra pris när jag känner mig som en trasig reavara? Jag har inga bra meriter att komma med från de senaste åren. Kanske Shanghai, vet inte vad det är värt? Annars har jag bara varit i fas 3 eller praktik sen 2012 och då tänker nog folk att det är något fel på henne som inte blivit anställd. Nu ska jag bli anställd men med särskilt anställningsstöd. Nej jag kan inte vägra det för då riskerar jag att förlora allt (aktivitetsstödet är halva min inkomst och utan den måste jag flytta ut på gatan eftersom jag inte lär få någon ny lägenhet).

Måste hitta på något bra som jag kan tjäna pengar på. Pengar är viktigt. Pengar måste man ha för att klara sig. Den som säger att pengar inte är viktigt snackar strunt.

Men jag har en mission och den är att ingen av de barn och ungdomar med funktionsvariationer ska behöva sitta som jag när de är fyrtio och känna sig värdelösa och att de ska behöva acceptera vad som helst. För dem vill jag kämpa. Det skrivna ordet är ett av mina vapen och jag önskar att jag blir läst och tagen på allvar en dag, att mina texter ska väcka någonting i människor, inte bara för en liten stund. Jag älskar att skriva, jag vet att jag kan skriva och att det inte finns några funktionshinder för mig när jag skriver. Det var därför jag utbildade mig till journalist. Det är därför jag inte ger upp helt och hållet. Jag vill så gärna vakna imorgon och känna att allt är bra, jag vill ha energi och kraft att ta tag i allt jag behöver ta tag i för att komma vidare med allt.

Men det känns även svårt att vara glad när vidriga terrorister härjar runt nära, nära. Var och när händer det nästa gång? Jag borde vara tacksam att jag, min familj och mina vänner lever. Och jag är det. Men varje gång det kommer en påminnelse om att det finns människor som anser att alla inte har samma värde så gör det ont…

Ge mig styrka! Snälla söta läsare, visa mig att ni finns här. Ge mig tröst. Jag behöver er. Det är för er skull som jag skriver här. Jag älskar er. Bara så ni vet.

Puss

Om mig
Linda Åkesson

Jag heter Linda Åkesson och har en lätt cp-skada och nedsatt syn. Många fokuserar väldigt mycket på att jag har två nedsättningar, och att det skulle vara ett större problem för mig. Jag vill berätta hur jag ser på det, och jag ser inte det som ett problem.

Inlägget är kategoriserat som: Livet i stort

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)