Gästbloggare

Tillräckligt mycket stöd – en rättighet

Just nu känns min hjärna som en centrifugerande tvättmaskin. Jag har massor av stressmoment och de snurrar, hoppar och skakar snabbare än vad jag hinner uppfatta. Jag måste fortsätta leta bostad på rätt sida stan, jag måste sänka mina avbetalningsplaner hos de olika inkassobolagen, jag behöver köpa gummistövlar eftersom det har regnat så mycket på sistone, jag har en massa saker som jag behöver psykiatrins hjälp att bearbeta, jag behöver stöd mer än någonsin men det finns för få tider på den psykiatriska mottagningen där jag går.

Det sistnämnda är helt klart mitt största stressmoment just nu. Förut hade jag en stor trygghet i att jag kunde tänka ”jag har åtminstone psykiatrin” och ”jag kan alltid vända mig till psykiatrin”, men psykiatrin har mer och mer börjat glida mig ur händerna. Som jag skrev i det här inlägget så är problemet att personalen är så överbelastade att det är svårt att få tider. I dagsläget träffar jag oftast min kontaktperson varannan vecka och jag har tänkt att det är för lite, att jag klarar det, att det nog räcker, att det ju i alla fall är bättre än ingenting o.s.v.

Sedan insåg jag att ja, det är absolut bättre än ingenting men det är ändå alldeles för lite. Jag skulle förmodligen vara lite piggare och kunna tackla andra stressmoment lite bättre om jag fick mer hjälp av psykiatrin. Jag skulle orka leta bostad i lite större utsträckning, jag skulle slippa lämpa över telefonsamtalen till inkassobolagen på andra, och jag skulle tycka att det vore ganska roligt att köpa gummistövlar. Jag har inte svårt att leta bland annonser eller att annonsera själv, jag har inte svårt att ringa till inkassobolagen, jag har inte svårt att hitta gummistövlar. Men det blir svårt när jag inte får tillräckligt med stöd på andra plan, med sådant som verkligen är jobbigt och svårt.

Jag har skickat brev till mottagningens enhetschef för att göra hen uppmärksam på att personalen har för många patienter, jag har skickat ytterligare ett brev för att förtydliga konsekvenserna, och på fredag ska jag ha ett möte med min läkare och min kontaktperson.

Jag hoppas att det någon gång ska kunna bli som förut, d.v.s. att antalet tider på mottagningen går att anpassa efter hur jag mår. Jag vill inte att det ska fortsätta vara som det är nu, för jag kan inte anpassa mitt mående efter antalet tider på mottagningen. Jag kommer att fortsätta kräva min rätt till tillräckligt mycket stöd.

Johanna Svenningsson

Jag är kattmänniska, hästtjej och västgöte i exil. Jag är bokslukare, biblioteksfantast och skrivande iakttagare. Jag älskar mina vänner, hösten, handskrivna brev och mysiga ridturer i skogen. Jag har Aspergers syndrom - en form av högfungerande autism - samt DCD (Developmental Coordination Disorder) som innebär att jag har en störd utveckling av koordination och motorik. Båda diagnoserna är s.k. neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det här är bloggen om mitt liv med dem.

Inlägget är kategoriserat som: Okategoriserade

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Heja dig! Känner igen mig. Skulle fått en läkartid i mars på psykiatrin. Väntar än……… Jag pratar med min kurator cirka var femte vecka. För lite tycker jag. Jag är inte den som klagar direkt. Säger bara att jag får vänta, att jag vill gå oftare. Men inget händer! Tur att jag börjat på Vuxenhab.

    • Johanna Svenningsson

      Tack! :)

      Att du inte fått någon läkartid än när du skulle ha fått en i mars är verkligen inte okej. Har du hört av dig och frågat varför du fått vänta så länge? Jag tänker att det skulle kunna vara så att de glömt att kalla dig.

      Jag förstår absolut att du tycker att det är för lite att träffa kuratorn var femte vecka. Tråkigt att du inte får något gehör när du säger att du vill gå oftare. Jag förstår om det känns jobbigt att klaga, och jag tycker inte att du ska behöva göra det heller. Du verkar ju ha sagt hur du känner och det borde vara fullt tillräckligt. Tråkigt att ingenting händer. :(

      Ja, vad bra att du fått börja på vuxenhabiliteringen! :)

  2. Känns ju alltför väl igen. Hoppas att läkarbesöket kan vara till nytta. Kram!

    • Johanna Svenningsson

      Tråkigt att även du har drabbats. :( Det får verkligen inte vara såhär!

      Jag hoppas också att det blir ett bra möte på fredag. Kram tillbaka!