Gästbloggare

Framtidsplaner då och nu, del 2

”Du får inte ge upp, du måste våga ha framtidsplaner”, har människor vid några tillfällen sagt till mig. Jag kan förstå det, för att inse att arbetsförmågan är nedsatt och att inte kunna leva sitt liv så som man planerat tycks för många människor vara liktydigt med att ge upp. För mig är det inte alls samma sak som att ge upp. För mig handlar det om att acceptera mig själv så som jag är och om att acceptera mina förutsättningar så som de ser ut. Det handlar om livsstilsförändring, och livsstilsförändringar tror jag att de flesta människor kommer att behöva genomföra någon gång. En del kanske behöver lägga om kosten, andra behöver dricka mindre alkohol. En del behöver aktivera sig mer, andra behöver ta det lugnare. Livsstilsförändringar går på ett eller annat sätt ut på att må bättre, och att vilja må bättre kallar inte jag för att ge upp. Tvärtom.

Jag har fortfarande framtidsplaner, men eftersom jag genomfört (eller snarare håller på att genomföra) en livsstilsförändring så ser de annorlunda ut. Min viktigaste framtidsplan – som kanske snarare är ett löfte – är att inte gå in i väggen någon mer gång. Detta har jag gjort flera gånger redan, och det har enbart påverkat mig till det sämre. Bl.a. har krascherna sett till att min sedan tidigare låga stresströskel numera är helt obefintlig. Med psykiatrins hjälp har jag också lärt mig att för varje gång jag går in i väggen så sjunker jag lite djupare och ju djupare jag sjunker, desto längre tid tar det för mig att kravla mig upp.

För att undvika att gå in i väggen är mitt mål att helt enkelt ta det lugnt och inte överträda min energinivå. Jag måste fördela min energi någorlunda jämnt, och för att göra det krävs planering. Jag får inte planera in för mycket på för kort tid, för då kan återhämtningen ta flera veckor.

En annan framtidsplan är att skriva klart boken jag började med på skrivarkursen. Jag kommer att skriva klart den, men det får ta den tid det tar. Att bestämma mig för att boken ska vara klar vid ett visst datum, eller att jag ska skriva ett visst antal timmar eller minuter i veckan, fungerar inte för då går jag in i väggen. Förresten hade det nog inte fungerat i alla fall, för under skrivarkursen insåg jag vad skrivandet handlar om för mig och hur jag vill ha det. Skrivandet för mig handlar om att skapa, och skapandet måste bygga på lust, inspiration och känsla. Jag kan inte trigga mitt skrivande.

Att flytta är ytterligare en framtidsplan. En dag ska jag flytta från södra sidan av den här staden till den västra. En dag ska jag vara tillbaka i de kvarter där jag hunnit rota mig.

 

 

 

 

 

Johanna Svenningsson

Jag är kattmänniska, hästtjej och västgöte i exil. Jag är bokslukare, biblioteksfantast och skrivande iakttagare. Jag älskar mina vänner, hösten, handskrivna brev och mysiga ridturer i skogen. Jag har Aspergers syndrom - en form av högfungerande autism - samt DCD (Developmental Coordination Disorder) som innebär att jag har en störd utveckling av koordination och motorik. Båda diagnoserna är s.k. neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det här är bloggen om mitt liv med dem.

Inlägget är kategoriserat som: Okategoriserade

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Att inte gå in i väggen igen låter som en vettig framtidsplan! :-) Jag har också lovat samma sak till mig själv, och jag hoppas att jag kan hålla löftet. Jag gick iofs nästan in i väggen väldigt nyligen, men jag blev ju sjukskriven som tur är så det hann inte bli lika allvarligt den här gången. Däremot hade det kunnat bli mycket allvarligt om jag inte hade satt stopp i tid!

    När jag var yngre, hade jag precis som du helt andra framtidsplaner, men idag har jag förstått att det allra viktigaste är att må bra.

    • Johanna Svenningsson

      Vad bra att du också lovat dig själv att inte gå in i väggen fler gånger. Jag hoppas och tror att du kan hålla det löftet. :) Vilken himla tur att du blev sjukskriven i tid den här gången, så att du inte kraschade igen! Det är inte klokt så fort man kan krascha om man inte sätter stopp i tid.

      Så skönt att du också insett att det viktigaste är att må bra. :) Jag tror att det är det allra viktigaste för många människor, bara det att alla har olika vägar att nå dit eftersom alla mår bra och dåligt av olika saker.

  2. ”Skrivandet för mig handlar om att skapa, och skapandet måste bygga på lust, inspiration och känsla. Jag kan inte trigga mitt skrivande.”

    Jag tror det går att trigga inspirationen och därmed indirekt även skrivandet. Jag tror framförallt att man behöver få nya infallsvinklar som gör att man tänker i nya banor.

    • Johanna Svenningsson

      Jag tror absolut att det här med att trigga skrivandet kan fungera för en del, men precis som alla med Aspergers syndrom är olika så är alla skrivande själar det också. För mig bygger skrivandet helt och hållet på lust, inspiration och känsla och jag kan inte medvetet trigga något av det. Det enda som händer då är att jag blir stressad. Jag har varit nära att förstöra min skrivarglädje just för att jag försökte trigga skrivandet, så numera vet jag att det liksom måste få komma när det kommer. Då mår jag bäst och skriver bäst.

  3. ”Jag har varit nära att förstöra min skrivarglädje just för att jag försökte trigga skrivandet, så numera vet jag att det liksom måste få komma när det kommer.”

    Jag menar mer att på ett indirekt sätt trigga skrivandet genom att leva ett liv som inspirerar skrivandet som att tex se filmer, läsa böcker, besöka museum mm tror jag att man kan få hjärnan att tänka i nya banor vilket i sin tur kanske kan trigga skrivandet. Man försöker inte aktivt trigga skrivandet utan man lever ett inspirerande liv som indirekt triggar skrivandet. Jag upplever att det är så för mig iaf. Det mest negativa för skrivandet är att inte ha någonting att skriva och för att det ska komma ut någonting ur hjärnan så behöver det kanske först komma in någonting som bearbetas av hjärnan innan det kommer ut i skrivandet.

    • Johanna Svenningsson

      Jo, att få inspiration via andra kulturaktiviteter brukar fungera för mig. Dock kan jag få inspiration utan att känslan infinner sig, och finns inte känslan där så kan jag inte skriva hur inspirerad jag än är. Känslan kommer när den kommer och då är det helt underbart att skriva! :)

      Jag håller med om att det är jobbigt när det känns som att man inte har någonting att skriva om. Det mesta jag skriver kommer direkt från min egen fantasi och den sinar sällan, men när jag mår riktigt dåligt (framför allt när jag är extremt stressad) så sinar den faktiskt. Det är väldigt frustrerande, för då har jag inte ens skrivandet. Som tur är kommer det alltid tillbaka.

  4. Mina tankar om indirekt triggande av skrivande bygger på ungefär samma princip som Helsingborgs försök att behandla psykisk ohälsa med kultur på recept: http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2014/10/29/kultur-pa-recept-bra-mot-psykisk-ohalsa/

    Jag tycker själv att det är få saker som får mig att må så bra som när min hjärna får lagom mycket stimulans. Med stimulans menar jag inte vanliga vardagsuppgifter (som att tjafsa om meningslösheter med myndigheter) utan om saker som stimulerar hjärnan till att tänka i nya banor.

    • Johanna Svenningsson

      Aha, då förstår jag bättre hur du menar! Jag mår också bra när min hjärna får lagom mycket stimulans. Får den för lite stimulans så får jag overklighetskänslor och ångest, och får den för mycket så blir jag stressad, gråtfärdig och utmattad. Lagom är bäst, även av det goda. :)