Gästbloggare

Framtidsplaner då och nu, del 1

Vid den här tiden för sex år sedan lämnade jag folkhögskolan, där jag skaffat mig gymnasiekompetens, gråtande. Jag ville inte lämna den plats där jag i tre års tid haft så roligt och jag ville inte skiljas från alla fina människor jag lärt känna. Ändå var jag på sätt och vis lättad över att de tre åren var över, för jag hade varit fruktansvärt trött och i princip inte orkat ha något liv utanför skolan. Det berodde, trodde jag, på att jag pendlat och därför gått upp tidigt och kommit hem sent. Nu var det slut med det. Nu var det dags att gå vidare och allt kunde bara bli bättre.

Sista terminen hade det varit mycket prat om sedan, om tiden efter mitten av maj. Om sommaren. Om hösten. Vad skulle vi alla göra då? Några skulle jobba. Andra hade sökt universitetsutbildningar som de hoppades komma in på. En del hade planer på att resa, några visste inte. Själv hade jag redan året innan bestämt att jag skulle flytta till Stockholm. Där skulle jag jobba, spara pengar, söka journalistiska utbildningar. Kanske skulle jag så småningom gå en skrivarkurs, knåpa ihop noveller för min barndoms favorittidning, skriva en roman.

När folkhögskolan slutade hade jag ordnat fast bostad i form av en mysig stuga en bit utanför stan, jag hade vänner som väntade och de närmaste månadernas försörjning var tryggad eftersom jag fått sommarvikariat på ett äldreboende, på heltid dessutom. Hösten oroade mig inte, för jag hade sökt många tjänster och fått flera entusiastiska svar tillbaka. Ironiskt nog har jag aldrig haft svårt att få jobb, bara att klara av dem och att orka med dem.

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag stortrivdes förvisso i Stockholm och med mina vänner, men det som skulle bli en bra start på min framtid blev istället en tur på enhjuling nerför störtloppsbacken. Jobbet på äldreboendet fungerade inte, jag hade ångest, jag blev omplacerad, begreppet söndagsångest fick en ny innebörd och tröttheten försvann inte. Tvärtom. Min lyckligaste stund den sommaren var timmarna efter att jag ringt mig sjuk (jag var inte sjuk) två dagar innan min lediga helg. Jag var desperat efter vila, men fyra dagar räckte inte.

Nästa jobb fungerade inte heller och två jobbfria dagar i veckan var alldeles för lite. Jag klappade ihop och slutade, sökte universitetskurser på distans, slet som ett djur med att försöka analysera och dra logiska slutsatser av kurslitteraturen. Oplanerade inkomstglapp när sysselsättningar inte fungerade körde min ekonomi i botten, jag drog på mig skulder, min bostad visade sig vara kraftigt mögelskadad och svinkall på vintern, jag tvingades flytta, hyrde vitt i början och sedan svart i andrahand. Jag grät av utmattning, blödde näsblod, orkade inte diska, städa, tvätten samlades på hög i hallen och frustrationen i lika stora högar i mig.

Jag kom in på den där journalistiska utbildningen, jag började, det gick för fort, det var för mycket, vi skulle söka praktik och jag tog kontakt med redaktionen jag ville vara på, jag fick praktiken, jag kände mig lyckligast i världen, jag började, jag kraschade efter två dagar, kollapsade hemma och bara grät.

Utredningen jag gått och tänkt på en tid blev äntligen av, resultatet löd Aspergers syndrom och DCD, jag blev rekommenderad att söka aktivitetsersättning för att få vila en tid. Jag sökte, men handläggaren på Försäkringskassan tyckte inte att jag hade försökt tillräckligt och ville ge mig avslag, jag fick panik, det blev bråk och jag fick rätt. Jag gick hemma ett år, men jag vilade inte för vardagen vilar inte, den fortsätter hur trött man än är.

Mina drömmar och min envishet var starkare än allt så jag sökte en skrivarkurs, jag kom in och tänkte ”nu, nu vänder det för mig”. Jag började på kursen och alla var så trevliga, vi skulle läsa på distans och jag tänkte ”att sitta hemma och göra det jag älskar allra mest kan jag omöjligt bli trött av”. Jag skrev och skrev och så var det ju det där med att få skriva för min barndoms favorittidning, jag fick, de tyckte så mycket om mina noveller och jag fick betalt. Men det var upp som en sol och ner som en pannkaka för återigen var det för mycket och det gick för fort och på ren viljestyrka tills min kropp sa ifrån. Ordentligt.

Det blev läkarmöten och pappersarbete, försörjningsstöd och så småningom aktivitetsersättning igen. Än en gång insåg jag att vardagen vilar inte, den fortsätter hur trött man än är och för mig är den ett heltidsjobb. Att inse det har varit hårt och bearbetningsprocessen pågår fortfarande, i stort sett dagligen. Men – framtidsplaner har jag fortfarande. De ser bara lite annorlunda ut.

 

Johanna Svenningsson

Jag är kattmänniska, hästtjej och västgöte i exil. Jag är bokslukare, biblioteksfantast och skrivande iakttagare. Jag älskar mina vänner, hösten, handskrivna brev och mysiga ridturer i skogen. Jag har Aspergers syndrom - en form av högfungerande autism - samt DCD (Developmental Coordination Disorder) som innebär att jag har en störd utveckling av koordination och motorik. Båda diagnoserna är s.k. neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det här är bloggen om mitt liv med dem.

Inlägget är kategoriserat som: Okategoriserade

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Oj vad jag känner igen mig! Jag jobbade som designer men det var alldeles för krävande så jag kollapsade. FK tyckte jag inte hade försökt nog mycket då jag fick diagnosen aspergers syndrom. Skickades till en arbetsterapeut som höll med om att jag har AS. Efter den utredningen fick jag hel sjukersättning. För mig räcker det med hushållet och att ta hand om sonen då sambon arbetar. Många undrar om jag inte ska börja på dagverksamhet. HUR ska jag orka det? Blir less på allt tjat! Jag har AS och det är mer än nog för mig.

    • Johanna Svenningsson

      Vad tråkigt att även du kollapsade av att jobba. :( Jag kan tänka mig att det är väldigt roligt att jobba som designer, om man orkar med det. Så hemskt att Försäkringskassan inte tyckte att du hade försökt tillräckligt! Personligen ifrågasätter jag starkt vad de har för kunskap att bedöma sådant. Vad skönt att du fick sjukersättning till slut! Jag förstår att det är tillräckligt för dig att ta hand om hushållet och sonen.

      Jag känner igen det där med att andra människor frågar om man inte ska göra det ena eller det andra. Själv får jag ofta frågan när jag tror att jag kommer bli piggare igen. Jag förstår absolut att folk undrar, för utåt sett var jag mycket piggare förut, men i själva verket var jag helt slut. Jag gjorde dock allt för att dölja det och levde långt över min energinivå i desperata försök att leva det liv jag ville. Därför brukar jag få förklara för människor att min energinivå har varit densamma hela tiden, men förut levde jag långt över den vilket gjorde att jag gick in i väggen.

  2. Du är en hjältinna!
    Kram