Gästbloggare

När vården inte har tid

De senaste månaderna har det blivit allt svårare att få tider på den psykiatriska mottagningen där jag går. Min kontaktperson är ett viktigt stöd för att jag ska orka fortsätta kämpa och tampas med det som är svårt, men oftast har hon bara tid varannan vecka. Det är egentligen för sällan, men det funkar. Mellan de senaste besöken gick det däremot nästan tre och en halv vecka, och det funkar inte. Under den tiden hinner jag gå ner mig ordentligt. Det uteblivna stödet gör att jag måste tackla alla bekymmer och stressmoment ensam, vilket innebär att min hjärna tvingas gå på högvarv. Den orkar inte, men den måste orka. Till slut är den berömda väggen oroväckande nära.

De gånger det gått såhär långt mellan tiderna har det berott på att någonting kommit emellan. Min kontaktperson har blivit sjuk eller jag har haft ett annat möte inbokat på hennes enda lediga tid.  Vissa saker går att boka om, men inte alla. Vi patienter kan inte anpassa hela våra liv efter psykiatrin, och personalen inom psykiatrin kan inte anpassa hela sina liv efter sina jobb. Måste man gå på ett viktigt läkarbesök på en annan mottagning så måste man. Och blir man sjuk så blir man. Sådant är livet och att begära något annat vore både orimligt och omöjligt.

Däremot tycker jag att man som patient kan begära att personalen inte ska vara så överbelastade att det, om någon part får förhinder, dröjer flera veckor innan nästa tid. Jag tycker också att man kan begära att personalen inte ska ha mer att göra än att man kan få träffa sin kontaktperson varje vecka. Personalen kan å sin sida kräva att få en bra arbetsmiljö med tillräckligt mycket tid för varje patient.

Att det är så ont om tider på min mottagning är inte min kontaktpersons fel. Hon kan inte rå för det. Det är heller inte psykologernas, läkarnas, kuratorernas eller receptionisternas fel. Enligt mig ligger problemet högre upp, så nu ska jag sätta mig och skriva ett litet brev. Ett litet brev där jag drar de högre uppsatta lite i öronen. Ett brev där jag klargör att jag som patient inte kan acceptera att jag inte längre får det stöd jag behöver p.g.a. att mottagningen ständigt får fler och fler patienter – men inte fler resurser.

Jag och min kontaktperson pratade om att Stockholm växer men att psykiatrin inte verkar växa. Och om psykiatrin inte växer när inflyttningen växer så är det klart att det blir överbelastningar på de mottagningar som finns. För att inte tala om den, enligt mig, stora bristen på specialistmottagningar för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Allt fler människor verkar få neuropsykiatriska diagnoser, men specialistmottagningarna växer inte. Det enda som växer är antalet patienter.

Det här går inte längre. Psykiatrin måste få fler resurser. Nu!

 

Johanna Svenningsson

Jag är kattmänniska, hästtjej och västgöte i exil. Jag är bokslukare, biblioteksfantast och skrivande iakttagare. Jag älskar mina vänner, hösten, handskrivna brev och mysiga ridturer i skogen. Jag har Aspergers syndrom - en form av högfungerande autism - samt DCD (Developmental Coordination Disorder) som innebär att jag har en störd utveckling av koordination och motorik. Båda diagnoserna är s.k. neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det här är bloggen om mitt liv med dem.

Inlägget är kategoriserat som: Okategoriserade

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Jag håller med dig helt och hållet! Jag har alltid tyckt att psykvården fungerar mycket dåligt. När jag mådde dåligt i början av 2000-talet, fick jag inte prata med någon psykolog alls trots att jag hade självmordstankar och var helt ny i Sverige. Psykologen på studenthälsan tog emot mig en gång, men hon sa att hon inte hade någon tid mer och att jag skulle få vända mig till den finska kyrkan och prata med en präst om jag fortfarande mådde dåligt. Så jag gjorde det. Prästen var trevlig och jag fick prata med henne en gång i veckan, men tyvärr kunde hon inte hjälpa mig alls eftersom hon inte hade någon vårdutbildning. Mamma fick ringa ända från Finland till den svenska sjukvården och tjata tills jag äntligen fick en psykolog, men det tog tid.

    Jag vet människor som har skaffat sig privata psykologer eftersom de inte har fått tillräckligt mycket hjälp annars. De allra flesta har ju inte råd att lägga ut flera tusen i månaden för att prata med en psykolog, så om man får bra vård eller inte är en klassfråga på många ställen. Och så ska det ju inte vara!

    • Johanna Svenningsson

      Vad hemskt att du inte fick komma till någon psykolog trots att du hade självmordstankar! Så får det verkligen inte vara! Självmordstankar måste alltid, alltid, alltid tas på allvar. Märkligt också att psykologen på studenthälsan sa att hon inte hade tid att träffa dig mer; då kan man ju fråga sig varför studenthälsan hade en psykolog överhuvudtaget. Jag tror inte att det finns så många som bara behöver gå dit en enda gång.

      Vad bra att du fick prata med prästen, men jag förstår att det var svårt för henne att hjälpa dig eftersom hon inte hade den rätta utbildningen för det. Jag tänker mig att det kan vara bra att prata med en präst om man främst vill lätta sitt hjärta, d.v.s. behöver häva ur sig och få någon som tar emot. Om man däremot behöver någon form av terapi/hjälp med bearbetning så bör man nog vända sig till psykiatrin, och jag anser att det är psykiatrins ansvar att hjälpa till. Jag är glad för din skull att du fick komma till en psykolog till sist, men man ska verkligen inte behöva ringa och tjata.

      Jag håller med om att det inte ska vara en ekonomisk fråga huruvida man kan få den hjälp man behöver eller inte. Den offentliga psykiatrin MÅSTE verkligen få fler resurser!

  2. Så där ser det nog ut i hela landet med vården och psykiatrin.Men skriv ett stort brev till dom där högre upp och ryck av döm öronen istället för att nypa…haha

    • Johanna Svenningsson

      Det har du förmodligen rätt i. :/ Det är sorgligt hur lite resurser psykiatrin (och säkert många delar av den övriga vården också) har. Men ja, jag ska skriva ett brev! :)

  3. Punkt slut där! Bra med reaktioner. Kram!

  4. Men kontaktperson får du via LSS. Inte psykiatrin. Jag har väntat på en tid till läkare på psykiatrin i flera månader. Skulle ha fått komma i mars, men väntar fortfarande….

    • Johanna Svenningsson

      Kontaktperson via LSS och kontaktperson inom psykiatrin är två olika saker. Jag förstår om många blir förvirrade av det. Den kontaktperson jag har jobbar inom psykiatrin och kan även kallas för behandlingsansvarig. Det är t.ex. henne jag ska vända mig till om jag behöver boka läkartid, men främst har jag stödsamtal med henne. Dessa samtal är jätteviktiga för mig, för då får jag prata om det som är jobbigt.

      Vad dåligt att du fått vänta två månader på läkartid! Har du ringt och frågat varför? Jag tänker att det kanske är så att de helt enkelt glömt att kalla dig.

  5. Tycker precis som du ;)
    Jag är skriven på en väntelista och det kommer ta sin tid…

    Jag mår inte bra och tappat mina rutiner men går till min arbetsträning trotts min ångest. Känner mig så fruktansvärt ensam…
    Jag har min man som finns för mig och stöttar mig, men jag har inga riktiga vänner..
    Min granne som bor mittemot mig har fått barn han är 5 gammal. Vi hade bestämt att vi skulle gå och ta en promenad och fika.
    Det har var någon gång i februari. Bara någon dag innan skriver hon på instagram att hon har fått förhinder men att det vore trevligt att ta en promenad längre fram… Jag ser henne dagligen och vi pratar men ingen promenad eller fika.. Hon tar promenad med en annan granne som också har barn och idag när jag kom hem satt de och fikade på vår innegård. Jag stod där och pratade med de osv men känner mig så fruktansvärt bortstött. Bara för att jag inte har barn blir jag inte aktuell att umgås med.
    Känner mig så annorlunda och jag är rätt frispråkig och vill inte ändra på mig för att passa in.
    Det hade varit så skönt om min granne hade varit ärlig mot mig och sagt rakt ut att hon inte vill, nu vet jag inte varför och det är skitjobbigt.
    Varför kan inte människor vara uppriktiga och säga som det är!!
    Fy fy jag mår inte alls bra :(
    Känns skönt att skriva till dig för du förstår.
    Hela min skoluppväxt har jag blivit mobbad och fortfarande är jag ingen som man vill umgås med.
    Jag gillar att vara ensam men det är på grund av att jag inte vill störa andra för att jag är bara i vägen för de.
    Jag är för konstig vad vet jag….

    Stor kram

    • Johanna Svenningsson

      Ja, väntetiden vad det gäller neuropsykiatriska utredningar kan tyvärr vara lång. :( Har du fått veta ungefär hur länge du kommer att få vänta?

      Vad jobbigt att du känner dig så ensam. :( Att hitta nya vänner är tyvärr inte alltid lätt, och det känns som att det är svårare i vuxen ålder. Har du provat att leta nya kontakter på internet? Själv har jag träffat flera av mina vänner den vägen.

      Tråkigt att du känner dig bortstött p.g.a. att du inte har några barn. :( Har du frågat din granne på nytt om hon vill ta en promenad eller fika nu? Det skulle ju t.ex. kunna vara så att hon gärna vill, men att hon är osäker på om du vill. Jag har haft flera bekanta där jag varit övertygad om att de inte velat umgås med mig. Sedan har det visat sig att de gärna velat, men att de trott att JAG inte velat umgås. :P Många av oss med Aspergers syndrom har ju svårt med kroppsspråk och då kan det lätt bli fel. Själv har jag t.ex. svårt både att läsa av och att använda mig av kroppsspråk själv, och då kan det nog lätt bli så att jag sänder ut felaktiga signaler utan att jag själv är medveten om det.

      OM det skulle vara så att din granne inte känner för att umgås med dig så är det förstås jättetråkigt. :( Jag förstår om du blir ledsen, men samtidigt är jag helt säker på att det finns många som gärna skulle vilja vara vän med dig. Det finns vänner för alla, det gäller bara att hitta dem. :)

      Att många inte säger att de inte vill träffas utan hittar på ursäkter tror jag ofta handlar om att de inte vill såra. Många gånger kan en vit lögn vara barmhärtigare än sanningen, men det finns såklart undantag och det beror ju även på hur man är som person. Jag använder mig av vita lögner ibland, just för att jag inte vill såra någon om jag verkligen inte måste, men det beror på vad det gäller och vem det är. Jag har t.ex. vänner som har sagt rakt ut att de föredrar sanningen i alla lägen och då respekterar jag det.

      Så hemskt att du blivit mobbad. :( Jag blir lika arg varje gång jag får höra talas om mobbning! Oavsett vad man tycker eller tänker om en annan människa så är det helt oacceptabelt att vara elak!

      Jag känner mig också konstig ibland, och jag tror att det finns många fler med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som känner så. Det som är viktigt att komma ihåg är att vi förtjänar vänner lika mycket som alla andra. :)

      Kram!

  6. Det ska stå 5 månader gamma!

  7. Jag är inställd på att utbudet inte kommer att öka i samma utsträckning som efterfrågan. Det ser likadant ut i skolan: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/aspergersdiagnoserna-okar-resurserna-minskar
    Svångremmen dras åt. Eller strypkopplet om du så vill. Jag räknar med bistrare tider framöver. Välfärdsssytemet urholkas. Det gäller att hitta en egen överlevnadsväg i livet om man inte vill sluta i rännstenen. Jag utesluter inte att det kommer att sluta där för min del.

    • Johanna Svenningsson

      Ja, det är både skrämmande och sorgligt att resurserna minskar. :( Jag utesluter inte heller att den kan bli värre framöver, men i så fall tänker jag inte acceptera det. Jag tänker protestera. Kanske hjälper det, kanske inte, men då har jag i alla fall visat var jag står. Och ibland hjälper det faktiskt att protestera. :)

      Så ledsamt att du tänker att du kan sluta i rännstenen. :( Det är jag övertygad om att du inte kommer att göra. Varför tänker du att det kan bli så?

  8. Rännstenen kan i framtiden bli riktigt trångbodd,med tanke på pensionerna som kanske inte räcker till alla då.Då får man samsas med dom som tycker npf handikapp bara är nonsens.I dag är det ju många som sitter med miljonlån och inte amorterar och när dom går i pension så kommer kanske chocken och då blir det rännstenen..farsan hade ett ordspråk som han ofta sa som ”Det löser sig sa han som sket i vasken” så vem vet,det kanske gör det..

    • Johanna Svenningsson

      Haha, vilket härligt ordspråk! :) Jag vill också tro att allting löser sig så småningom, även om det kan kännas riktigt hopplöst ibland.

  9. ”Så ledsamt att du tänker att du kan sluta i rännstenen. :( Det är jag övertygad om att du inte kommer att göra. Varför tänker du att det kan bli så?”

    Jag tänker att det kan bli så om sjukförsäkringen fortsätter att försämras, socialtjänsterna blir hårdare och hårdare i sina bedömingar, psykiatrin får ännu mindre resurser mm. Jag tror vi kommer att se en större utslagning i samhället i framtiden och som NPF:are så tillhör man en av de samhällsgrupper som kommer att drabbas. Försämringarna kommer att motiveras med att vi inte har råd och det som Thomas skrev dvs att NPF-diagnoser kommer att nonsens eller åtminstone inte tillräckligt allvarliga för att berättiga till samhällets stöd och hjälp.
    Jag tror omsorgen kommer att bli ännu mer beroende av att omsorgstagaren har anhöriga (närstående kvinnor) som ställer upp. Jag tror mao att utvecklingen kommer att fortsätta i den riktning som den har gått de senaste decennierna.

    • Johanna Svenningsson

      Jag förstår din oro, men jag hoppas och tror ändå att det inte kommer att sluta på det viset. Möjligen kommer utvecklingen att gå åt det hållet ett tag framöver, men jag tror på att protestera. Det hjälper visserligen inte alltid, men det hjälper faktiskt ibland. För min egen del har det hjälpt åtminstone två gånger.

  10. ”Försämringarna kommer att motiveras med att vi inte har råd och det som Thomas skrev dvs att NPF-diagnoser kommer att nonsens eller åtminstone inte tillräckligt allvarliga för att berättiga till samhällets stöd och hjälp.”

    Jag menar att makthavarna kommer att hitta på ursäkter för att motivera försämringarna i välfärden. Ett sätt är att göra det på är att göra som socialtjänsten och Försäkringskassan redan gör idag dvs förminska eller rentav bortse från männsikors problem. Man klassas som arbetsför och det är ens eget fel att man inte har ett jobb. Man får avslag på ansökningar om socialbidrag men det är också ens eget fel eftersom man inte klarar av att leva upp till krav på att lämna in ansökningshandlingar i tid osv. Samhället är ofelbart. Det är individen det är fel på. Jag tror det kommer att bli mer och mer på det här sättet i framtiden. Fina ord om arbetsförmåga, ersättningar, stöd och hjälp men i praktiken långtidsarbetslöshet, inga pengar och längre väntetider, glesare mellan tiderna och kortare behandlingstider inom psykiatrin. Dessutom kommer man att säga att du får skylla dig själv för du hade klarat dig bättre om du bara hade ansträngt dig mer.

    • Johanna Svenningsson

      Det är hemskt när människors svårigheter förminskas. :( Just vad det gäller myndigheter tror jag att det många gånger handlar om att spara pengar (tyvärr) men också om okunskap hos enskilda handläggare. Jag tror att det är superviktigt att dessa får utbildning i vad olika funktionsnedsättningar och sjukdomar faktiskt innebär, samt vad olika beslut kan få för positiva och negativa konsekvenser för människor. Många gånger tror jag faktiskt inte att handläggarna förstår att deras beslut kan ödelägga människors liv. Men som sagt, jag tror på att protestera! :)

  11. Hejsan!
    Psykologen jag träffade sa att väntetiden är 3 månader men att det kunde ta längre tid…
    Jag har inte tänkt på att träffa nya vänner via nätet men det kan jag ha i åtanken ;)
    Jag vill inte fråga henne varför. Tycker att det är hennes uppgift att ta upp det då det var hon som inte kunde.
    Jag blir så glad att du skriver till mig :) Tack :)
    Jag blir alltid deppig när jag kommer ifrån mina rutiner och om jag inte hittar tillbaka till det kommer jag att må sämre.
    Jag mår bäst av ha ordning och reda annars blir det kaos i min hjärna och då vill jag inte göra någonting.
    Jag gillar att träna, både min kropp och själ mår bra av det och helst utomhus nu på våren och sommaren.
    Trivs på jobbet och mår bra av att träffa mina kollegor alla är så fina och trevliga.
    Jag får vänta på min utredning och fokusera på annat även om det är svårt..
    Ha en underbar helg ;)

    • Johanna Svenningsson

      Hej!

      Vad skönt att du i alla fall har fått ett ungefärligt besked angående väntetider. Jag hoppas för din skull att det inte tar mer än tre månader innan du får komma igång med din utredning.

      Själv tycker jag att internet är ett väldigt bra sätt att träffa nya vänner på. Dels för att man kan få kontakt med människor man kanske aldrig hade träffat annars, dels för att man kan mejla och/eller chatta ett tag innan man ses i verkliga livet. En träffa nya vänner-sajt som jag tycker är bra är ”Blyga Myran” (www.blygamyran.se). Den sajten riktar sig till personer som är blyga, introverta och/eller högkänsliga. Många, men såklart inte alla, av oss med Aspergers syndrom verkar passa in på de kriterierna. Om du också känner att du är blyg, introvert och/eller högkänslig så kanske Blyga Myran kan vara någonting för dig?

      Jag förstår att du vill ha ordning och reda, sådan är jag också. Om jag mår bra så har jag inte ont av att det är lite stökigt runt omkring, men i huvudet måste det vara ordning på kaoset på så vis att jag alltid måste ha en överblick. Ibland sorterar jag upp kaoset i små högar i huvudet och jag skriver ofta listor i mobilen på sådant jag behöver ta tag i, t.ex. bekymmer. Jag avskyr att skjuta upp saker.

      Vad härligt att du mår bra av att träna! :) Jag mår också bra av att motionera, helst rider eller promenerar jag. Att simma är trevligt också.

      Att du trivs på jobbet och har fina kollegor är ju superbra! Alla behöver vi sådant som gör oss glada och får oss att må bra, sådant som får oss att orka kämpa vidare när vi har det tufft.

      Ha en bra helg du med! :)