Gästbloggare

Tack!

bild-242

Kära vänner! För snart tre år sedan såg jag en liten notis på vardguiden.se, de sökte bloggare som ville berätta om sin vardag. Det kändes rätt i hela kroppen så jag skrev ett mejl till dem. Bland annat skrev jag:

”Jag skulle tycka det var roligt att blogga om en vardag med psykiskt funktionshinder.

Jag tycker att man ska kunna skoja om det jobbiga. Jag skulle blogga om fläckar på kläderna, glömda nycklar, humörsvängningar och knäppa utbrott.

Det finns alldeles för lite information för personer med psykiska funktionshinder i dag. Det skulle därför vara kul med en blogg där många kunde känna igen sig – kanske också våga prata med varandra”.

Och nu, nästan tre år senare kan jag stolt konstatera att jag hade rätt. Det var både roligt att blogga, många kände igen sig. Och vi vågade prata, ge tips, skratta, gråta och bara finnas där som en tyst, osynlig armé för varandra.

Jag har den senaste tiden haft många, långa diskussioner med mig själv. Nu har jag kommit fram till att även om det blir klump i halsen av blotta tanken hinner jag inte ge bloggen så mycket kärlek den förtjänar. Så länge bebisarna låg där man la dem funkade det någorlunda, men de små rackarna gör ju inte det längre..

Dessutom behöver min ena dotter lite extra på grund av sin tuffa start i livet, det betyder att den andra behöver minst lika mycket extra och där någonstans tar tiden slut, även för mig som kan göra tusen saker samtidigt. Men det börjar även bli ROLIGT att vara förälder!

Jag vill säga tusen saker i detta inlägg, som vanligt är avsked inte min starka sida. Först och främst vill jag säga att vi ses igen! På ett eller annat sätt, kanske i någon (H)järnkoll manifestation, Ångestloppet eller Ångestparaden (som kommer bli minst lika stor som prideparaden om några år). Eller så hittar ni mig i en ny blogg i framtiden, eller så hittar jag era bloggar (länka gärna). Kanske vi möts på Nobelfesten eller på stan. Så, nu känns det lite bättre!

Till er som är anhöriga, jobbarkompisar eller medmänniskor vill jag säga: finns bara där! Forskning har visat att när en person blir avvisad reagerar hjärnan precis som på fysisk smärta. Att våga och orka berätta är det första och ibland största steget mot förbättring och tillfrisknande. ”Tack för att du berättade det för mig” räcker bra när man inte kommer på något annat att säga. Ibland räcker det att bara lyssna, och att ta på allvar.

Till resten vill jag säga. Fortsätt vara dem ni är. Färska undersökningar har visat att omgivningens attityder gentemot personer med psykisk ohälsa har förbättrats avsevärt senaste åren. Precis så som det ska vara alltså. Det är inte vi som ska ändra oss, det är samhällets syn på vad som är normalt. Det är en mänsklig rättighet att få vara den man är!

RIOT, tack och massor av kramar och kärlek <3

 

 

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

5 kommentarer

5 kommentarer

  1. Tove!

    Det låter som ett väldigt klokt beslut. Vi träffades på både ante och neo, även vi fick tvillingar. Sen ramlade jag över din blogg.

    Jag jobbar också med personer med psykisk ohälsa och ja, du har verkligen varit ett stöd i att förstå och reflektera ännu mer. Jag kommer att gå in och läsa dina inlägg om och om igen när jag behöver tanka pepp. Personer som du gör världen rikare.

    Stort lycka till med grynen!

  2. Tror du tar ett klokt beslut. Och tack för allt du delat med dig av.
    Jobbar med personer som har ADHD/biopolär och du har lärt mig att förstå dom bättre.

    Önskar dig all lycka till!!

  3. Åh Tove! Du tar ett gott beslut, för det stora lilla livet du nu lever är ju det viktigaste! Men vi måste få läsa ord av dig igen, ser fram emot det redan – även om det är många år tills dess! Ta väl hand om dig, och genom det tar du hand om dina guldklimpar också. Önskar dig all lycka till!

  4. Hej! Trevligt du skriver.
    Jag tänkte du kunde gå in på min blogg och läsa om adhd och sedan säga vad du tror och tänker om det.
    Om du söker på mitt namn Anders Blom i samband med massage, så hittar du den.
    Vänligen Anders

  5. Jag har följt dej länge och tycker det är tråkigt, men, jag förstår dej. Att få två barn på en gång som båda kräver 100% är en ekvation som inte går ihop.
    Dina inlägg har betytt mycket för mej som förälder till ett barn med ADHD och jag har uppskattat mycket att du bjudit på dej själv på ett humoristiskt sätt. Jag tycker som du, man kunna skratta åt eländet ibland!
    Önskar dej allt gott och att ditt liv blir precis så som du önskar det. Ta hand om din lilla familj!
    Kram
    G