Gästbloggare

Om att rycka upp sig

bild-236Det är väl bara att skärpa sig, ta sig lite i kragen och rycka upp sig. Klippa sig och skaffa ett jobb. Sånt som man får höra med jämna mellanrum, inte minst från sig själv. Min egen inre taskmört kan vara riktigt jävlig.

I ärlighetens namn kan jag ibland förstå de som säger så. Till och med jag, som är medveten om vad adhd och bipolär innebär kan ibland känna att ”det är väl bara att komma i tid”, ”hur kan man glömma bort det” eller ”kom över det, sluta älta”. Om mig själv alltså, aldrig om andra – de får vara som de är, annars vore de inte mina vänner.

Men sanningen är att man inte kan ”bara skärpa sig”. Det är ju det som är själva grejen med ett annorlunda funktionssätt (gillar det ordet). Däremot kan man hitta nya vägar och metoder som hjälper en att komma i tid, inte få så många sammanbrott eller ångestattacker. Oftast hittar man inte rätt på en gång, man måste prova lite olika, och när man väl har hittat något som funkar, som listor eller påminnelser, gäller det att komma ihåg dem.

Långsamt skapar man sig ett liv som är lite mer uthärdligt än innan. Det är så jag tror det funkar för de flesta. Bjuder er därför i dag, kära vänner, på min senaste smarta lösning som förbättrat livet en smula och skänkt mig glädje och njutning i vardagen:

Likadana matlådor som får plats i varandra!

Tack för det tipset!

 

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

5 kommentarer

5 kommentarer

  1. Tove Lundin

    Tack för tipset Erika!! Måste kolla in!

    Och tack för dina tips, Anna! Jag tycker det var en jättebra idé att föra in bilder, text och ljud! Och att ta in i schemat även hur länge aktiviteterna tar.

    Försöker också vara ett föredöme för mig själv när jag får dumma kommentarer, med varierat resultat :)

  2. Oh, några av mina favoriter! Skärp dig, sluta oroa dig, bestäm dig bara är på min topplista över kommentarer som får mig att koka. Men jag försöker vända på steken och tänka att jag ska vara ett föredöme för mig själv. Om jag orkar så svarar jag faktiskt att jag inte kan vissa saker på det sätt som kanske är önskvärt, men jag jobbar på en lösning för mig.

    Och eftersom jag har läst kommentarerna nedan tar jag mig friheten att skriva tack för apptipset! Och heja rutiner och alarm! Kanske kan sonens rutiner förtydligas med bilder/text/ljud Gerd? För mig är rutinerna på morgon o kväll nödvändiga, ett ”grundschema” över vad som ska göras och när och hur länge. I kombination med en klocka är det guld värt i min vardag. Hoppas ni hittar en bra lösning hos er!

  3. Hej!
    Jag måste få dela med mig av det som räddat mina morgnar, en app som heter sleep if u can. Den finns gratis tror jag på google play men kostar lite på appstore. Har hittils aldrig lyckats komma i tid till jobbet mer än undantagsfall, men sedan jag köpte den har jag kommit i tid varje dag. Jag måste helt enkelt ha jättelång tid på mig på morgonen och det har jag inte fått tidigare pga snoozningar i en timme. Men nu vet jag exakt när jag kommer upp! Otroligt.

  4. Tove Lundin

    Jag känner igen det där Gerd! Tycker att rutiner funkar för mig, när jag kommer ihåg dem och ordningen. Speciellt morgon och kväll har jag alltid tyckt det varit skönt om de är lika. Men det är ju så lätt hänt att bli distraherad av annat och glömma var man var. Hoppas det blir bättre med tiden, han kanske behöver extra hjälp att bryta det han kom av sig med att göra, och hjälp att minnas vad det var som skulle göras. Jag tror verkligen att rutiner är en bra lösning, om än ibland lite tråkiga..

  5. Vad tror du om rutiner? Jag försöker lära sonen att i vissa situationer hänga upp sitt liv på rutiner. T ex på morgonen när han stiger upp så om han gör allt han ska i samma ordning varje dag så missar han inget och det blir lättare att komma i tid till bussen…. Tänkte att jag var smart som kom på detta men det verkar inte funka… Det är alltid något som händer på vägen och sen kan han inte hitta tillbaka i spåret igen… Han är 13 år, är det en mognads-sak eller är jag inne på helt fel spår?