Gästbloggare

De allra vackraste äpplena

bild-235

Det där med inre utanförskap, mina vänner. Det kan vara så svårt att sätta ord på, speciellt för oss med dolt handikapp. En ständig känsla av att alltid vara fel, säga fel och göra fel som man bär med sig överallt. Som en osynlig clownnäsa.

Jag har lärt mig att gilla den känslan. Jag har en skitsnygg pojkvän som älskar mig just för det som gör mig annorlunda, supercoola vänner över hela världen och ett allmänt spännande liv redan att se tillbaka på.

Men när jag var liten Tove var det inte lika skoj. Dessutom visste jag inte VARFÖR jag kände mig annorlunda. Men nu, sähär en 30 år senare har en rektor så fint satt ord på det hela i Uppdrag granskning: Jag var alltså (håll i er) ”ett ruttet äpple i äppelkorgen”.

Inte nog med denna, mycket poetiska beskrivning har människan även en snabb och enkel lösning på hela problemet: ”Det måste man bara swisch! Bort med dom direkt”.

Swisch. Bort med oss, ruttna äpplen direkt, så vår ruttenhet inte smittar de fina äpplena. Fantastiskt kreativt måste man medge! Tack och lov verkar skolledningen förstå att det är rektorns åsikter som är ruttna och bara swisch, bort med honom direkt. Men faktum kvarstår. En rektor kände sig bekväm med att säga så. Hur många håller då inte med honom i det tysta?

Och vilken förälder vill sätta sina barn på en skola med endast ”perfekta” äpplen och göra dem helt världsfrånvända? Inte jag i alla fall. Enligt mig är just dessa barnen de allra vackraste, mest färggranna äpplena i korgen och de får mer än gärna smitta av sig.

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Tove Lundin

    Håller med dig, Karin! Information och avdramatisering kommer man långt med tror jag också. Visst är det ett granatäpple! Tycker det blev en bra liknelse. Man vet inte hur vackert det är inuti förrän man öppnat det och tittat efter :)

    Hej Anette!
    Vad glad jag blev av din kommentar! Glad för de fina orden, men också för att du kan se vad ditt inre och yttre kaos beror på och att du fått en tid för ett första besök hos läkare. Det är en lång resa men helt klart värt det, tycker jag och många med samma resa bakom sig! Dessutom kan också din flickvän få mer förståelse för varför du ibland reagerar som du gör. När din utredning är klar rekommenderar jag att försöka få gå en adhd-kurs (vissa mottagningar har det) det hjälpte mig massor. Ibland finns det även kurser för anhöriga som är bra. Så bra att du valt en kreativ inriktning där du får komma till din rätt!
    Välkommen hit till bloggen och oss :)

    Håller med dig Tyra! Vi är superfantastiska!

  2. http://hejdetartyra.blogspot.se/

    JÄVLAR VILKEN DUM DUM DUM GUBBE!!!!!! VI ÄR INTE RUTTNA ÄPPLEN VI ÄR FANTASTISKA MÄNNSIKOR!

    ADHDRIOT!

  3. Hej Tove!
    Jag har i en veckas tid, i samband med upptäckten av din blogg (jag läste nästan alla inlägg i streck), velat skriva en kommentar till dig. Det har inte blivit av då jag inte visste exakt vad jag skulle skriva, så nu skriver jag bara något.
    Jag är 27år och (har tillsammans med min flickvän) konstaterat att jag har adhd. Det mesta du skriver om är saker jag känner igen mig i själv.
    För ett halv år sen började jag och min flickvän prata om att jag kanske har det. Under sommaren låg det lite på is men nu när jag började studera igen och allt är kaos så inser jag mer och mer att det är så. Jag började för några veckor sen läsa texter om adhd som finns på nätet. Sen hittade jag filmen ”jag har adhd”. I filmen, när jag fick höra människor med adhd prata om adhd, så kände jag igen mycket! Där efter hittade jag din blogg och där föll ännu mer på plats. Jag reflekterade över min vardag och såg tydligt (för första gången) att kaoset inte var för att jag var lat etc. utan för att jag har adhd. Så tack för att du har den här bloggen och skriver om ditt liv. Det är så härligt att inte känna sig ensam i det och i ens tankar. Din styrka, självklarhet till rättigheter och uppmaning till oss att ta hjälp har till och med gjort så att jag nu kontaktat läkare och den 9 december har jag tid.
    Jag köpte din bok igår. Läste hela eftermiddagen, nu på förmiddag och blev precis klar. Den är en av säkert bara fem böcker som jag läst klart. Vilka fantastiska tips och vilken underbar klarhet du ger. Helt otroligt fab!
    Din blogg, och att kunna läsa om någon annans situation, är ljus för mig i denna mörka höst (i gbg är det mörkt iaf).
    Det är sådan otrolig lättnad att det inte är mitt fel att vardagen och allt sådant inte går ihop. Det finns liksom förklaringar och hjälp så att det kan bli bättre. Konstig tanke när jag levt med det så länge (och klandrat mig själv).
    Jag studerar design, ett kreativt yrke, som tillåter min arbetsprocess att vara hackig, från-det-ena-till-det-andra, rörig etc etc etc. Saker som i vanliga yrken kan vara väldigt negativt helt enkelt. För mig: jättebra i vissa lägen i arbetsprocessen, andra inte. Din bok och tipsen där i känns väldigt motiverande att jag ska kunna förändra det som behövs.
    Jag ska inte bli mer långdragen men det jag ville säga var egentligen: TACK! Du är typ min idol just nu :) Det du skriver om påverkar och är skitbra!

    Ha en bra dag!

    /Anette

  4. Enligt mig är det mångfalden som gör livet intressant. Hade man valt en partner precis som sig själv hade man ju lika gärna kunnat vara ensam. Aldrig något mothåll bara medhåll och jams. Jag har inte vad jag vet något dolt handikapp men jag har gått i skola där jag har haft klasskompisar med dolda handikapp och även en särskola integrerat och ja visst ibland är det okända och det man inte förstår skrämmande men samtidigt det som gör livet intressant. När jag var liten var jag inte rädd för min kompis vredesutbrott (herregud jag slogs och bråkade med mina storebröder jämt) men när skolan berättade att det var en förståndshandikappad flicka som inte kunde skilja på mitt och ditt och särskilt när det rörde sig om vackra glimrande hängande örhängen då blev jag rädd för jag ville inte att hon skulle slita i mitt öra men lösningen var enkel. Inga hängande örhängen i skolan och dessutom gick jag i 5:an. Information är många gånger nyckeln till trygghet. Om vusna avdramatiserar saker för barn om andra barn som t.ex. handikapp så accepterar barn detta och det blir en naturlig sak med olikheter precis som att folk har olika hårfärg och kläder.

    p.s. ser ut som du håller i ett granatäpple – ett av naturens största överraskningar enligt mig. om man aldrig har sett det innuti så blir man så förvånad när man delar det. en hel liten skatt med rödrosa juveler som man kan äta! d.s.