Gästbloggare

Rosa månad på gott och ont

Det märks att det är influensatider.Vädret har slagit om och folk i bussar och tåg nyser, hostar och snörvlar. För ett år sedan hade jag fått panik om någon nyste mitt framför näsan på mig. Under cytostatika behandlingen var mitt immunförsvar så pass försvagat att en förkylning hade kunnat innebära en livsfara för mig.

När jag själv eller någon i min närhet insjuknar, om så ”bara” i en förkylning tänker jag ofta på hur skört livet kan vara. På hur många som just nu får besked om svåra sjukdomar, är under tuffa behandlingar och har svåra biverkningar. Hur många svävar mellan liv och död? Minnen och tankar kommer över en med full kraft. Det gör mig väldigt nedstämd och trött.

Jag kan liksom inte styra över det. Särskilt inte oktober månad, den rosa månaden, då vi drabbade ständigt och överallt blir påminda om hur många som drabbas av bröstcancer. Var man än tittar finns ett ansikte, en symbol eller faktauppgift om den ”jävla” sjukdomen.

Vi ska egentligen vara tacksamma för all denna uppmärksamhet eftersom en stor del av insamlingen till forskning om bröstcancer sker under den här månaden. Tack Cancerfonden för ert bidrag till forskningen om cancer och för allt jobb ni lägger ned för att rädda liv och göra tillvaron något lättare för drabbade och anhöriga.

Jag har tidigare köpt årets rosa band och utan problem burit det väl synligt på jackkragen. Men i år har det tagit mig emot att sätta på bandet. Jag vet inte riktigt varför, men på något sätt känns det utpekande. Men också för att jag är arg och besviken. Inte så mycket för att jag har drabbats utan för att forskningen inte kommit längre. Så många insamlade forskningsmiljoner som kommit in genom åren och ändå har man inte kommit längre…! Fortfarande drabbas många kvinnor och de tvingas genomgå en svår behandling med långtgående biverkningar som slår ut hela kroppsfunktionen för att komma åt ett gäng celler som löpt amok. Är jag ensam om att tänka så??

Något försenat köpte jag mitt rosa band och bär det synligt och stolt, trots allt! På måndag är det Rosabandet galan i kanal 7 och jag kommer att bänka mig framför teven. Gör det du också!

Årets Rosaband är passande nog personligt och mönstret är gjort av fingeravtryck. Årets Rosaband är passande nog personligt och mönstret är gjort av fingeravtryck. Idag gick en två meter lång älg förbi mitt  köksfönster. Det är inte första gången vi får ett oväntat och närgånget besök till frukost. Och jag bor inte ens i skogen. Idag gick en två meter lång älg förbi mitt köksfönster. Det är inte första gången vi får ett oväntat och närgånget besök till frukost. Och jag bor inte ens i skogen.

 

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Sonya Aho

    Hej Camilla
    I morse hörde jag ett intressant inslag på P1 Morgon om varför det bedrivs så lite forskning för att hitta nya sorter antibiotika. Man intervjuade branschfolk som öppet sa att det är så lite pengar i antibiotikamedicin därför satsas det mer på att hitta vaccin istället. Och att förtjänsten var större om man forskade på diabetesmediciner och mediciner mot tex högt blodtryck eftersom många använder dessa mediciner under väldigt lång tid. Så visst är det pengarna som styr vilka sjukdomar som botas eller inte.

  2. Sonya Aho

    Hej Erik Vad roligt att du läser mina inlägg. Du är inte ensam om att ”måla fan på väggen” som man brukar uttrycka det. Jag brukar i och för sig inte vara rädd för att pröva nya erfarenheter men just i detta fall har jag varit ovanligt försiktig. Jag har skjutit på att komma iväg på rehabilitering för att jag inte varit säker på hur det kommer att påverka mig. Men så här i efterhand är jag mycket glad för att jag kom iväg. Jag har bland mycket annat fått vänner för livet där. Visst är det intressant att reflektera över vad man absolut behöver och inse att det egentligen är väldigt lite vi behöver för att leva. Kram!

  3. I mina ”mörka” stunder undrar jag om man verkligen vill lösa cancergåtan, det är många som tjänar pengar på dyra mediciner och behandlingar. Andra stunder känner jag mig djupt tacksam för att jag lever i ett land som ger mig en andra chans här i livet. Jag ska bänka mig framför tv:n imorgon och hoppas att forskningen kan leverera ett genombrott, det vore fantastiskt! Mvh Camilla

  4. Hej Sonya!
    Jag har läst alla dina inlägg under ett par dagar. Jag kände att det var intressant att följa hela händelseförloppet under rehabiliteringsprocessen. Du är bra på att skildra det du varit med om. Det är säkert allmängiltigt, även om inte alla kan sätta ord på det som de upplever. Jag har i min tur fått många tankar och reflektioner under läsningen, men tror inte att jag kommer ihåg allt som jag skulle ha velat kommentera.
    Några saker som jag kan säga något om är det här med att ha förutfattade föreställning innan man skall vara med om något. Det är jag expert på. Jag lever mig in i hur allting kommer att vara/bli och i så gott som hundra procent av fallen har det inte blivit som jag tänkt mig. I de flesta fall har det blivit bättre än jag trott. Slutsats: Det är ingen idé att fantisera om hur det kommer att bli. Det kan man spara mycket ”bortslösad” energi på.
    Många av dina bilder är betagande vackra, inte minst de med löven. Tänk att vi kan vara beredda att missa det därför att något som egentligen inte är det minsta viktigt när man har perspektiv på det pockar på sin ”falska” betydelse. I en av bilderna kan jag tydligt se ett kattansikte i en av stenarna. Och det har ibland fascinerat mig hur ofta man kan se olika ansikten och figurer i molnformationer, i klipphällar och i olika bilder. I en bild som jag tidigare hade på datorn, en vacker brittisk kustremsa med kalkstensklippor, räknade jag till mer än tio i mina ögon ganska tydliga ansikten etc.
    När jag läste dina inlägg reflekterade jag också på det här med alla måsten. De är egentligen chimärer… Vi skapar dem. Kanske p.g.a. att vi tidigt präglas att tro att vi måste det och det. Vi måste ha det ena med det tredje och när det gäller grejor så ligger det mesta på olika soptippar runt om i världen. Jag kan känna i likhet med tanken på vad man skulle ta med sig om man hamnade på en öde ö någonstans att man också rent praktiskt kan tillämpa dessa tankar i vardagen, här och nu, och fundera på vad är det som jag verkligen behöver. För min egen del har jag kommit fram till att det nästan inte finns någonting som jag behöver, förutom ganska måttliga mängder mat, utan anspråk på excesser, någonstans att krypa in när det är kallt och litet kläder som man trivs i. Det som jag tror skulle vara svårast att leva utan är dem som man är van att ha runt omkring sig dagligen. Men det finns ju ingen garanti för att så skall förbli och därför är det desto viktigare att inse det innan det är för sent.
    Det skulle troligen vara svårt för mig att leva helt och hållet utan dator. Det betyder väldigt mycket, åtminstone för mig, att kunna gå in på YouTube och se på Mooji, Gangaji, Adyashanti m.fl. för att kunna få ta del av all den visdom de förmedlar. Och idag, för en stund sedan, tittade jag på Skavlan på inrådan av en vän som sade att flickan från Pakistan ”som blev skjuten” skulle vara där. Så jag gick in på SVT-play och kollade. Från det att jag såg Malala Yousafzai komma in i studion till programmet slutade rann mina tårar nerför kinden. Hur kan man vara så mogen vid den åldern?, tänkte jag. Hur kan någon ha ett sådant civilkurage, ett sådant mod. Många frågor dök upp och ingen är besvarad. Men det gör inget. Jag gillar frågor som skapar utrymme för reflektion, även om svaret till synes uteblir… till synes, därför att det kan komma när tiden är mogen för det.
    Jag skall inte skriva mer nu, men vill tacka Dig för alla intressanta tankar!
    Hälsningar från Erik