Gästbloggare

Minnets konst

Trötthet, smärta i leder, vallningar, brus i öron och yrsel är några av de fysiska biverkningar som jag fortfarande dras med trots att det nu är tio månader sedan jag fick sista cytostatika behandling. Men dessa biverkningar har jag lärt mig att leva med. Något som är svårare att acceptera är att man är så blank i huvudet – koncentrationsbristen och minnesbortfallet. Jag försöker med alla mina sinnen minnas tex namn och platser men förgäves. Minnet sviker mig.

Gång på gång måste jag erkänna mig besegrad av glömskans makt. Det är väldigt frustrerande att inte minnas så självklara saker som  t.ex.vad man åt till middag föregående kväll eller vad en arbetskamrater som man haft daglig kontakt med under många år heter.Det kan göra mig orolig! Håller jag på att bli senil? 

Av en händelse gick jag häromdagen förbi Bonnierhuset och där pågår flera utställningar, med det för mig passande samlingsnamnet Minneskonst. Utställningarna rör sig i minnets territorium och handlar om våra föreställningar om det som varit. Intressant är att minnet erbjuder oss en alternativ berättelse om det förflutna. Inte nödvändigtvis sanningen utan en upplevd bild av sanningen.

”Minnet är pragmatiskt, det är lömskt och lurigt, men inte på något fientligt eller ondskefullt sätt; tvärtom gör det allt för att vara sin värld till lags,” skriver norske författaren Karl Ove Knausgård i den tredje delen av den självbiografiska romanserien Min Kamp. Han fortsätter: ”En del föser det bort till glömskans tomma intet, annat förvränger det till oigenkännlighet,somliga saker missförstår det lekande lätt, en del, och det är så gott som ingenting, minns det skarpt, tydligt och korrekt. Vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma.”

Den här beskrivningen av minnet är trots allt en tröst för oss som upplever minnesbrister vi är inte ensamma om det. För hur ofta är minnesbilden en exakt och faktisk bild av verkligheten? Inte särskilt ofta, skulle jag säga. I minnesbilden blandas nämligen upplevelser och bilder från tidigare erfarenheter med det du upplever här och nu vilket sammantaget blir en helt ny minnesbild varje gång du försöker återkalla minnet av det som varit.

Minneskonsten jag fann mest intressant var gjord av polska konstnäringan Alina Szapocznikow. Hennes utställda skulpturer och teckningar var från 1950-talet och fram till hennes död 1973. Verken berättar om kroppens ofta plågsamma minnen.Konstnären utkämpade själv en kamp mot cancer som tog hennes liv i förtid. Flera av hennes verk visualiserar denna kamp. Här är några smakprov.

Det är en självporträtt av Alina Szapoczikow, polsk konstnär Självporträtt av polska konstnärinnan Alina Szapocznikow. Hennes teckningar och skulturer representerade en helt ny kombination av mörk surrealism och ljus sexuellt provokativ konst. Skulpturen är en lampa föreställande ett lysande bröst. Skulpturen är en lampa föreställande ett lysande bröst.

Utställning-20131016-00924Utställning 20131016-00921utställning 20131016-00918Utställning 20131016-00920

 

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Hej Erik och tack för dina uppmuntrande och värmande ord! Och tack också för att du delar med dig av dina mycket tankeväckande reflektioner.

  2. Hej Sonya!
    Det är mycket fin konst som beskriver kroppslig och psykisk smärta. När man ser den kan man reflektera över hur man inte skulle kunna glömma. Jag tror att jag tidigare skrivit i din blogg om det; det att kroppen stänger av för att använda den befintliga energin, den lilla som är kvar, för rehabilitering. Men tycker precis som du att det ibland kan kännas penibelt att inte komma ihåg saker. Man vet så väl, men får bara inte fram det… ibland blir man också frustrerad. Men jag kan också se en del fördelar med det: man slösar inte så mycket energi på det förflutna, gamla oförrätter (personligt upplevda sådana), många av de personliga drama som tidigare kanske var en del av vår ”teater” är spårlöst försvunna, utom små rudiment av saker som man helst vill glömma som ibland uppträder fragmentariskt och svårtolkat i nattens vilda drömmar. Ja, det finns massor med fördelar, speciellt den att vi som tappat minnet, har en tendens att leva mer i nuet, och då menar jag inte allehanda substitut för att slippa vara i nuet, vilket alltså är motsatsen till det. Jag har kommit så långt att jag ofta inte reagerar när mobilen ringer etc. Jag har ingen skyldighet att alltid vara uppkopplad mot en maskin som ”kräver” min uppmärksamhet; de flesta som ringer är dessutom försäljare som vill sälja någonting som jag ändå inte vill ha.
    Men, jag vill sluta med att försäkra Dig om en sak: Du är absolut inte på väg att bli dement (senila blir vi ju alla om vi får leva). Ditt sätt att skriva och reflektera är ett väldigt starkt argument för att det jag säger är korrekt. Du är extremt duktig på att levandegöra det du är med om och det som är roligt med Dig är också alla tankar som du har som inte har med bröstcancer att göra.
    Jag ville bara säga en sak till och det är att jag köpte det ‘rosa bandet’ när Nanne Grönvall fick bröstcancer och sedan dess har jag alltid haft det på min favoritjacka, mest som en symbol för att jag inte vill acceptera att man skall bli ”upplyst” på ett så dramatiskt sätt. Med upplyst menar jag att man genom de upplevelser man har när man utsätts för dramatiska upplevelser aldrig mer är sig lik; jag menar inte att man inte är samma person som förut, men man har erfarenheter som har förändrat en, i allmänhet till det bättre. Och det som många gånger frapperat mig är att många som har gått igenom de mest dramatiska förändringar man kan tänka sig (förlorat armar och ben t.ex.) ändå kan säga: ”jag skulle inte ha velat vara den jag var förut!”, underförstått att de hellre väljer sitt handikapp.
    Kram till Dig också Sonya!
    Erik