Gästbloggare

Återhämtning är ett arbete

Nu är vardagen här och den inre resan som påbörjades i Mösseberg måste fortsätta med medveten närvaro, avslappnad andning, hälsosam mat och mycket fysisk aktivitet. Låter hur lätt som helst att åstadkomma. Men vi vet alla att när verkligheten och vardagen hunnit ifatt oss kan det ibland vara som obestigbara berg. Det svåra är att prioritera sig själv och för att uppnå en viss regelbundenhet i återhämtningsarbetet måste man sortera och prioritera bland alla måsten, viljor, önskningar.

Under rehabiliteringsresan har det blivit allt tydligare för mig att återhämtningen från det trauma kroppen och knoppen har varit med om inte bara tar tid utan också kräver ett visst arbete. Det händer ingenting om man ligger på en säng eller sitter på en stol, inte för att jag har gjort det, och väntar på att man ska må bättre utan det kräver ett hårt arbete – både fysiskt och psykiskt.

Att vara sjukskriven är man av en viss anledning. Anledningen är återhämtning och det kräver visst arbete. Jag har många gånger under min sjukskrivning varit frustrerad över att dagarna går och att jag inte hunnit med en fjärdedel av det jag tänkt uträtta under dagen. Jag känner en inre stress och får ångest. Jag känner inte igen mig själv. Jag förmår inte uträtta det jag tänkt.

Jag genomgår en identitetskris. Hur mycket jag än vill och önskar kunna vrida klockan tillbaka och ta vid där strax innan livet tog en tvärnit har kroppen de facto inte den förmågan. Det märkliga är att hjärnan gärna vill tro att den alltjämt kan styra och ställa över kroppen. Men ack vilken nit hjärnan går på. Jag måst lära knoppen en läxa och att förstå att Min kropp inte är densamma som förut, jag är inte samma person som tidigare.

Jag har alltid varit mycket produktiv och använt min tid effektivt.Förutom heltidsjobbet, hem och barn har jag alltid haft minst tre ideella uppdrag på fritiden. Och ändå hade jag även tid över för nöjen, släkt och vänner. Övermänniska? Nej, jag prioriterade och planerade min tid. Men visst jag måste erkänna att egentiden inte hade hög prioritet hos mig. Något jag varit tvungen att omprioritera och värdesätta mer sedan jag insjuknat. 

Till mitt nya liv hör regelbundna promenader minst 30 minuter per dag. Till mitt nya liv hör regelbundna promenader minst 30 minuter per dag.

Stavgång Falköping-20131002-00840

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

3 kommentarer

3 kommentarer

  1. Jag håller med Britt-Mari, samhörigheten fortsätter och det känns skönt. Samhörigheten med hur allting började, hur det varit under tiden och fortsättningen. Tack för att du/ni finns! ♡♥♡

  2. Sonya Aho

    Tack Britt-Mari, roligt att fler upplever det som jag, annars är det lätt att gå omkring i sina funderingar och tro att man är ensam om dem. Dela gärna med dig fler kommentarer här på bloggen.
    Kram

  3. Hej Sonya!
    Du skriver så starkt om den resa vi gör nu och jag känner verkligen igen mig! Känns skönt att läsa, och viktigt att du sätter ord på tankarna!
    Kram och Tack!
    Britt-Mari