Gästbloggare

Tid för träning och reflektion

Vaknar tidigt varje morgon av att någon klampar runt med träskor, låter det som, i rummet ovanför mitt. Klockan är sex, solen har ännu inte gått upp. Strax efter sju är jag ute redo att ta dagens första träningspass en rask promenad i skogen. Det är en fantastisk gammal skog med gamla träd och många lämningar från förr i tiden. En mossig trappa, en gammal brunn, en bit raserad mur eller en sliten stig där häst och vagn kört fint folk från förr.

Plötsligt hör jag en tuppen gala, känner doften av en bagge och ser några killingar och kossor beta i hagen. Det känns som om jag förflyttats till en annan tid. Jag kan se framför mig fina damer med parasol som spatserar i parken i fotsidiga vita klänningar med mycket rysch pysh. Mitt i parken finns flera mycket vackra hus med snickarglädje från början av förra sekelskiftet. Här skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bo. Det är en fantastisk miljö att vistas i för både kropp och själ.

Det är därför inte svårt att förstå varför folk har kommit hit från hela landet i över hundra år. Miljön har gjort dem gott, de har blivit friska och helade från sina sjukdomar. Min läkare sa att vistelsen skulle göra mig gott och att det skulle bli en språngbräda till ett aktivare liv. Därför är jag här. Dagarna här ska ge mig tid för mig själv, något jag alltid haft för lite av. Har alltid tänkt på alla andras behov före mina egna. Jag ska få tid att träna så mycket jag vill och reflektera. Jag vet det är lyxigt. Men den stora behållningen är framförallt att få träffa människor som befinner sig i min situation och som gått igenom samma resa som jag.

Det är flera med mig som är här för att få kropp och knopp i balans efter den traumatiska upplevelse kroppen varit med om. Kroppen har varit med om en tuff match. Den har tagit sig igenom svåraste behandlingarna och vägen tillbaka är lång och seg. Håret har växt ut så nu förväntar sig alla att man ska vara frisk och allt ska återgå till hur det var innan. Men man är långt ifrån samma person eller samma kropp som tidigare.

Jag känner mig trögtänkt, glömsk och okoncentrerad. Har man som jag inte varit bra på att komma ihåg namn tidigare är det ännu svårare nu. Ibland tror jag att jag håller på att bli senil, jag tappar ord, meningar, minnesbilder. Trots att jag kämpat på bra och tränat fysiken flera gånger i veckan de senaste månaderna är jag fortfarande orkeslös, trött och blir fortfarande andfådd vid minsta ansträngning. Är det så här att bli gammal?, kan jag undra.

Det är därför skönt att för första gången möta människor som förstår exakt vad man går igenom. Man behöver inte förklara med så många ord för att de ska begripa vad man menar. Man behöver inte dölja hur vi känner eller hålla upp en fasad, utan här förstår vi varandra utan så många ord och även om vi är tysta. Det är så befriande.

Mössebergs kurort

Utsikten från mitt sovrums fönster tidigt på morgonen.
Falköping där Mösseberg ligger består av två berg Oleberg som syns här på bilden och Mösseberg

 

 

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Sonya Aho

    Vad fint sagt!! I Mössebergsbubblan tror man att det är stämningen där och då som gjorde sammanhållningen i gruppen så bra. Men så här i efterhand och med distans inser jag mer och mer att det verkligen är en grupp mycket fina och genuina människor som jag lärt känna under vistelsen och som jag kommer att bära med mig för alltid.

  2. Det var som en befriande känsla att komma till Mösseberg. Den vistelsen och alla fantastiska människor kommer för alltid finnas i mitt hjärta och i mitt sinne. ♡♥♡

  3. Tack söta Vicky. Det är en ny erfarenhet för mig att vara så långt och så länge från barnen och det enda jag gör är att rå om mig själv. Men det är härligt och en fantastisk förmån.

  4. Låter härligt! Du förtjänar verkligen att koppla av och få tid att tänka på dig själv! Kram Vicky