Gästbloggare

Anonymitet

Jag bor i ett stort flerfamiljhus med tio våningsplan och jag känner ingen av mina grannar, Jag vet att det bor en barnfamilj i samma farstu. Vilka som bebor övriga lägenheter i fastigheten har jag ingen vetskap om. Det händer en och annan gång att jag samåker med någon person i husets hiss eller ser en och annan hyresgäst när jag tvättar. Det är ett stort hus och vi har flera tvättstugor och hissar, men vi säger ytterst sällan ett ord till varandra. Jag skulle gärna vilja, men jag vågar inte visa mig påträngande. I min barndom bodde jag också i ett stort hus med rätt många lägenheter. Jag visste namnet på alla som bodde där. Min mor umgicks med många av dem. Hon kunde låna en kopp kaffebönor eller socker om hon inte hunnit till affären före stängdags och hon kunde få hjälp med både det ena och det andra om det var av behovet påkallat. Den sortens sociala kontakter var ett givande och ett tagande och jag saknar den mycket. Det första jag lärde mig när jag flyttat till storstaden var, att man inte tilltalar sina medmänniskor. Det kunde misstolkas och så gjorde man bara inte i en storstad. Vi fick Du-reformen och den töade upp stelheten lite. Jag skulle önska att något liknande hände med anonymiteten. Det var faktiskt trevligare att bo i den lilla stad jag föddes i. Dagens bild får illustrera saknaden och mina nostalgiska tillbakablickar.nostalgipa bankJPG2

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Dagny Carlsson

    Hej Inger

    Tack för kommentaren. Det är skillnad på mentaliteten i småstäder och den i större städer. Det är inte lika stora avstånd och folk stressar mycket mindre. Jag tror att det skulle kunna bli lite mer gemytligt i storstaden också om någon vågar ta första steget. Mina grannar kan ju vara väldigt trevliga och lika kontaktsökande som jag, men det får jag aldrig veta eftersom jag aldrig vågat mig på att tilltala dem. Bor dina föräldrar i Falkenberg kan de säkert få hjälp av de nya grannarna också. Jag vågar med bestämdhet påstå att sydsvenskarna är betydligt lättare att få kontakt med än flertalet som bor högre upp i landet.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  2. Hej Dagny,
    Min mamma som är 86 bor också i ett flerfamiljshus men där är det fantastiska grannar. Mamma bor två långa trappor upp till andra våning. Ingen hiss. Så fort det är några som kommer när hon har något att bära på så är de där och hjälper till. Alla har tid för samtal m.m. Det är förvisso inga barnfamiljer men annars alla åldrar. Allt detta känns väldigt bra, men nu är det dags att flytta till våren eftersom trapporna är ett gissel. Vi hoppas att det blir bra grannsämja i nästa hus också. Jag inbillar mig att det kanske är lättare i en liten stad som Falkenberg. Nästa gång du möter någon i trappan säg: HEJ! Bara det kan ge en öppning. Vem kan motstå en tjej på 101 år? Någon måste ta första steget.
    Kram!!

  3. Dagny Carlsson

    Hej Ulf

    Jag blir glatt överraskad när får en kommentar av en man. Av någon anledning har det blivit så att kvinnorna för det mesta sköter kontakterna. Det känns väldigt trist att folk har slutat att bry sig om andra än de egna familjemedlemmarna och den närmaste bekantskapskretsen. Det borde bli en folkrörelse för att vi skall ändra attityd och bli lite mer sociala. Jag beundrar dem som arbetar ideellt och t ex hjälper hemlösa och andra som inte lyckats så bra i livet. Vi kanske behöver en ny Rexed. Han befriade oss i alla fall från ”titelsjukan.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  4. Hej Dagny

    Det är tråkigt när självupptagenheten och egoismen breder ut sig. Men det kan straffa sig, jag minns en sur granne som aldrig hälsade på någon, en morron fastnade han med bilen, ingen hade nån lust att hjälpa honom…

    Sen är det nog lite olika även inom storstäderna, i vissa områden kan det fungera bättre, i andra sämre. Och i många halvstora städer som ex vis Linköping, Umeå, Luleå m fl kan det vara lika iskallt grannar emellan som i en storstad. Så landsorten är inte så idyllisk alltid som många kan tro.

    Jag tycker att vi alla har nåt att vinna på genom att tina upp lite och byta nåt ord emellan, och ge en hjälpande hand, för när vi minst anar det så behöver man själv en hjälpande hand.

    Din blogg är mycket bra och läsvärd

  5. Dagny Carlsson

    Hej Ida

    Jag tycker att det är mycket glädjande att du skriver till mig. Vi har ju dessutom en hel del gemensamt och en massa trevliga minnen från vår gamla arbetsplats. I storstaden är det många som lever och dör ensamma för att ingen bryr sig. Det finns en mentalitet att ”man skall inte lägga sig i” som är förödande. Nu var det i alla fall en snäll herre som hjälpte mig på benen när jag ramlade. Men jag har en väninna som snavade och blev liggande både länge och väl därför att de förbipasserande antagligen trodde att hon var berusad och sådana hjälper man inte. De får skylla sig själva. tycker man.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  6. Dagny Carlsson

    Hej Sofia

    Tack för kommentaren. Du har hela livet framför dig och hinner säkert med en massa trevliga saker innan hundraårsdagen. För mig är det ett nöje att sitta bakom skärmen, som du säger och korrespondera med både unga och gamla. Du får gärna ha mig som idol om du lovar att vara lite försiktigare än vad jag varit den senaste tiden.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  7. Hej igen Dagny!
    Vad du skriver om anonymitet är det nog, tyvärr, många som känner igen sig i.Jag är född på landet och där kände alla varandra. Om det var någon som bodde ensam i sin stuga så fanns det alltid grannar som hade kontakt med personen varje dag för att höra att allt var bra. Anonymiteten i städerna är för mig lite skrämmande för jag tror att det är många som är ofrivilligt ensamma. Är man ensam så kan t. ex.ett samtal i hissen eller i tvättstugan förgylla dagen. Ett sådant samtal kan också leda till att man får en ny vän. Jag är säker på att det är många som skulle bli glada av att prata med dig men frågan är väl vem som ska inleda samtalet. Jag tror att du är den bästa på att inleda ett samtal och jag tror inte att någon tycker att du är påträngande.

    Läste i ditt senare inlägg att armen inte läkte riktigt som den skulle. Hoppas verkligen att det reder upp sig till det bästa.

    Tack igen för att du skriver.
    Var rädd om dig.
    Varma hälsningar från Ida

  8. Hejsan Dagny!
    Vad varm jag blir av att läsa att det finns människor som du som berättar om så viktiga saker som även jag tycker vi människor behöver påminna varandra om – vikten av att ta vara på varandra! Du inger hopp och värme och att du sitter där någonstans bakom en annan skärm och delar med dig av dina tankar gör mig varm och glad. När jag blir äldre (fyller snart 28 år och vill bli mycket äldre) vill jag bli som du! :)

    Ha en fantastisk helg!

    *varma hälsningar*

    Sofia H Månsson

  9. Dagny Carlsson

    Hej Anita

    Tack för kommentaren. Tyvärr är det lite klent med kontakterna storstadsmänniskor emellan. Alla tror väl att det är ett måste för att man skall passa in och ingen vågar ta det första steget. Om det finns ett hus i min förort där man har grannkontakt så hör det till undantagen. Jag kan åka hiss med en eller flera personer och alla står stela och tysta. Man vet inte om man vågar säga ”hej då” när man lämnar dem, men det gör faktiskt jag. Jag tror att ensamheten i storstaden är mycket stor och du har all anledning att vara glad som lever bland folk som är naturliga och bryr sig.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  10. Dagny Carlsson

    Hej Fanny

    Du frågar om film och jag kan tala om att jag gick på bio redan som barn. På söndagarna var det famijematiné och jag hade med mig småsyskonen på bio. Det kostade 35 öre per barn och jag tror att en vuxen betalade en krona. Det var mycket pengar på den tiden. Vi såg filmer med Fyrtornet och Släpvagnen, Charlie Chaplin och andra stumfilmsaktörer. En pianist klinkade på pianot under hela visningen. Sedan dess har jag gått rätt mycket på bio och priserna har stigit undan för undan.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  11. Nu blir jag alldeles bestört. Visst har jag hört att det är så i staden och mina föräldrar bodde ett tag i Helsingborg och jag blev förvånad över hur sura alla var på stadsbussarna. Min pappa var emellertid en speciell person som pratade med alla människor han träffade och tinade upp den suraste kärring.
    Här på landet känner man ju alla och en sådan dag som igår var jag först till grannen och pratade med honom och en annan gubbe, sedan kom det tre gubbar till mig som satt och pratade i flera timmar. Jag skulle aldrig klara av att bo i en storstad och vara ensam fast man har så många människor omkring sig. Känns minsann väldigt onaturligt och konstigt. När man någon gång åker buss här känner man alla som åker och resan går fort för man har mycket att prata om.

  12. Hej Dagny! Det här handlar inte om inlägget, men när du var ung på sisådär 30-40-talet – gick du då på bio? Hade du någon favoritskådespelare i så fall? Vad kostade biljetterna? (Var det nån skillnad på biopriserna på 30-talet och 50-talet?) Är oerhört filmintresserad och håller på med skriverier (eventuell roman förhoppningvis) som handlar om en ung kvinna i 30 (eller) 40-talets Sverige. Tack på förhand!

  13. Dagny Carlsson

    Hej Dagny Wingard

    Tack för kommentaren. För säkerhets skull tar jag med det jag tror är ditt efternamn, så ingen skall misstänka att jag blivit lite tokig och skriver till mig själv. När jag började blogga hade jag ingen aning om vad det innebar. Jag hade inte läst en enda heller. Men jag visste att Bildt bloggade varje dag.Jag började med min egen blogg som av någon anledning blivit väldigt populär. I den skriver jag en del inlägg i kåseriform för jag har som tur är en gnutta humor. Förra året blev jag erbjuden att gästblogga i Vårdguiden och jag håller som du ser på fortfarande. Jag har så trevligt med min dator och de kommentarer jag får att jag egentligen inte har tid med någon grannkontakt. Men jag vet att intresset för min person i etermedia skulle varit obefintligt om det inte varit så att jag fyllt hundra och mot folks förmodan hade förståndet kvar och vågade mig på att blogga. Bloggande är någonting som ligger i tiden och det är inte så pretentiöst som att författa.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  14. Dagny Carlsson

    Hej Inga

    Tack för kommentaren. Jag förmodar att mina grannar är förvärvsarbetande och kommer hem trötta på kvällarna. Lördagar och söndagar har de mycket att uträtta och kanske släktingar som behöver hjälp. Det blir inte någon tid över för grannkontakter i vår stressade tid. De kan ju vara otrevliga också. Sedan tror jag inte att folk i gemen är intresserade av gamla tanter. De förutsätter att de är gaggiga i största allmänhet och bara skulle ställa till besvär. Jag inser själv att jag inte är något attraktivt bekantskapsobjekt och har en viss förståelse för ointresset för min person. Jag tror inte någon i hela det stora huset vet att det är jag som är den bloggande hundraåringen.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  15. Dagny Carlsson

    Hej Gilda

    Tack för att du har blivit en läsare och vill kommentera. Jag har faktiskt pratat med den nyinflyttade barnfamiljen och även varit inne i deras lägenhet. Det var hur rörigt som helst och jag förstår att det tar sin tid att komma i ordning när bägge föräldrarna förvärvsarbetar. Övriga grannar vet jag ingenting om och har aldrig sett dem. Jag har så trevligt med min dator och de få vänner jag har kvar så jag klarar mig utan grannkontakt. Men minnet av hur det var i min barndom är värd att tänka på. Det var nästan idylliskt

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen.

  16. Dagny Carlsson

    Hej Anna

    Det var trevligt att du tog dig för med att kommentera och att du tycker om min blogg. Jag hade stort umgänge en gång i världen och många trevliga vänner. Men när man är i min ålder försvinner de en efter en eftersom det är naturens gång.Datorn är min bästa kompis och jag har bra kontakter genom den.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  17. Dagny Carlsson

    Hej Gunilla

    Tack för kommentaren. Jag sörjer inte över den bristande grannkontakten utan gör bara ett konstaterande att det här det skall vara i storstaden, Folk arbetar. hämtar och lämnar barn på dagis och kommer hem trötta och orkar bara med sig själva och sitt eget. Jag har väldigt trevligt just nu när jag får så stor respons från läsare.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  18. Hej Dagny!
    Jag har läst om dig och ditt bloggande och är både imponerad och peppad, har alltid velat blogga men inte vetat riktigt hur jag ska börja. Men om du kan som fick lära allt från början, så borde jag kunna som åtminstone kan datorer redan. Förutom att jag heter Dagny, så har vi även gemensamt att vi kommer från en småstad. Jag kan förstå dina tankar kring att inte störa, men jag tror egentligen att de är de där tankarna som är problemet, inte storstad, höghus eller människorna. Jag har själv bott i ett höghus tidigare. Jag lånade socker av grannar, jag fikade med flera grannar, jag har till och med fått hjälp med att få ner bilen från en sten som jag olyckligt kommit upp på. Jag är 43 år och har två barn i skol- och förskoleåldern. Min mamma bor långt härifrån. Jag skulle bli så lycklig om en dam i din ålder som jag mötte i trapphuset skulle vilja komma hem till mig och fika och berätta för mig och mina barn om förr i tiden, och säkert är jag inte ensam. Problemet är att jag skulle nog inte våga föreslå det i första taget, eftersom man läser i tidningar om ligor som rånar äldre i hemmet. Jag tror helt enkelt att yngre personer är rädda för att bli misstänkta för att höra till dessa otrevliga inslag i samhället. Någon måste bryta isen helt enkelt. Tack för att du bloggar, det är fantastiskt att läsa de tankarna du delar.

  19. Hej Dagny!
    Vilken underbar människa du är och vilken humor.
    Insikter saknas inte heller!

    Jag skulle gärna ha haft en granne som du att diskutera livets glädjeämnen och annat med.

    Det finns säkert en rädsla hos många att inte få det gensvar de önskar som gör att alla ofrivilligt håller sig på sin kant. Sen är det väl så att om man inte vågar kan man heller inte vinna! Jag brukar alltid ställa mig frågan, vad är det värsta som kan hända? Oftast blir svaret inte något allvarligt och då är det ju bäst att våga:-) det kan ju rentav komma något mycket positivt ur det försöket.

    Kramar
    Inga

  20. Hej Dagny! Jag har nyss börjat följa din blogg och uppskattar dina betraktelser, humor och öppna moderna sinne. Är själv skåning och bor kvar, men min man är från Norrbotten. Vi känner inte alla i vår trappuppgång, men hälsar alltid på varandra. Dock känner vi några av de som bott länge. Vi får hjälp med blomvattning när vi reser bort, kan låna ett ägg med mera. Och en gång när vi var borta och vår dotter fick näsblod som inte stoppade på hela natten körde en granne henne till sjukhuset. Vi umgås inte men kan hjälpa varandra när något händer, och det är en trygghet.
    Jag föreslår att du knackar på barnfamiljens dörr och bjuder in dem på fika. Det behöver inte vara överdådigt, köp tex glass till barnen. Behöver inte innebära att man ska umgås jämt därefter men är bra att veta vem det är som bor på andra sidan väggen. Lycka till!

  21. Hej Dagny, jag har aldrig kommenterat tidigare men uppskattar din blogg mycket! Själv är jag född på 80-talet men drömmer ofta om svunna tider. Låter så härligt med en sådan självklar gemenskap. Känner inte heller mina grannar. Men visst är det fantastiskt med internet. Nya kontakter världen över genom att trycka på några knappar!

  22. Hej Dagny gott att höra att du känner dig bra. Tänk om dina grannar känner som du och inte vill tränga sig på, inte vågar ta initiativ. Vad synd och vad mycket ni missar. Dina grannar skulle nog älska att få umgås med dig som har så mycket att berätta. Hoppas att det blir någon öppning , sätt en lapp på dörren ” hej granne kom gärna in på en kopp kaffe” kanske någon törs! Lycka till på fredag, Kram Gunilla

  23. Dagny Carlsson

    Hej Maria

    Tack för att du hör av dig. Visst är vi tråkiga och tillknäppta i vårt land. Skåning som jag är så tror jag att folk söderut är lite mer sociala. Lite av det danska gemytet lever kvar för Skåne tillhörde ju Danmark under många år. Du är nog en liten solstråle i din omgivning och det var säkert en välförtjänt belöning du fick av grannen.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  24. Dagny Carlsson

    Hej Britt-Marie

    Tack för att du tänker på mig. Mitt ben är fullt återställt och jag går obehindrat. Armen har jag lite bekymmer med men stygnen skall bort på fredag och får jag se om det har läkt normalt. För närvarande hinner jag inte sakna grannkontakt för jag får så trevliga kommentarer av mina läsare och det kompenserar bristen på grannkontakt. I små samhällen rusar inte folk omkring utan de tar det lite lugnare och hinner med en pratstund om de möter grannen. Jag har inga barn och inte många släktingar men det är roligt att blogga och det ger mig mycket. Jag tror inte grannarna kan föreställa sig att den lilla tant de ser i hissen nästan blivit ”kändis”. och t o m finns på Google.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  25. Dagny Carlsson

    Hej Solbritt

    Tack för kommentaren. Storstadsatmosfären uppmanar nog inte invånarna till sociala kontakter. Här knuffas folk i köer och folksamlingar och alla har bråttom utan de egentligen behöver stressa. Jag tror inte ens att min barndoms idylliska umgängesliv finns kvar längre. Ingen vågar göra spontana besök utan vill ha en inbjudan för att hälsa på. För övrigt sitter de flesta och petar i sina mobiler så fort de har en ledig stund. Tekniken är viktigare än mänsklig kontakt.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  26. Dagny Carlsson

    Hej Annepauline

    Tack för kommentaren. Vi höll rätt bra koll på grannarna i min lilla stad men i en liten by är det inte lätt att ha några hemligheter. På de gamla telefonväxlarnas tid var en nyhet snabbt ute om växeltelefonisten tjuvlyssnat. Det är möjligt att folk i storstaden inte vill slösa tid på folk de möter för alla har så förtvivlat bråttom verkar det.

    Vänliga hälsningar
    Hundraåringen

  27. Jag håller med dig, det e trist hur stela & trista vi svenskar är
    Jag försöker alltid tilltala mina grannar, i julas ringde det faktiskt på min dörr och en granne kom med en flaska vin och sa att jag alltid är så trevlig och glad….

    Sånt uppskattas. Jag hade gärna pratat om livet med dig i tvättstugan
    Kram Maria

  28. Hej Dagny!!
    Hoppas du känner dig lite bättre i arm och ben.
    Jag minns också den tiden när man talade med varandra och verkligen brydde sig. Nu har nog inte jag den saknad som du måste känna, för i min lilla ort där hälsar och pratar man när man möts, men jag saknar att man inte kan titta in till varandra som man gjorde förr. När barnen var små umgicks vi föräldrar mycket i vårt kvarter. Nu när man skulle ha mer tid, hinner ingen. Ack denna stress. Jag tror inte jag skulle kunna bo och leva som du. Gillar inte anonymiteten. Känner du dig inte förfärligt ensam? Hoppas du har dina barn i närheten, som kommer och hälsar på.
    Ha en så bra vecka du kan!
    Kramar Britt-Marie

  29. Visst är det tragiskt att man inte ska våga prata med sina grannar utan att känna att man besvärar dem.Jag tror att avståndstagandet människor emellan ökar i takt med stadens storlek.Tänk så många givande stunder det skulle kunna bli om vi vågade bryta isen och samtala över gränserna,både vad ålder,etniskt ursprung,religion och yrken osv. anbelangar.Det är ju så spännande att få möta nya människor.Alla har vi något att ge till en medmänniska.Nästa gång du möter en granne i hissen
    öppna ett samtal.Lycka till!Hälsningar Solbritt

  30. Har umgänget grannar emellan blivit mer anonymt med åren kan man undra. Jag är uppvuxen i en liten by på landet och där höll alla koll på alla. Det blev lite för mycket åt det andra hållet, om nån nös så var det ute över byn på en timme. Framför allt som byns telefonväxlerska satt och tjuvlyssnade på samtal!