Gästbloggare

Dags att sluta amma?

Jag har känt mig ner de senaste tio dagarna.

Eller det började med att jag kände mig ledsen men sedan gick det över till en otrolig ilska.

Mina förlossningsskador som jag fick vid min första förlossning blev sämre under graviditeten med Moa. Nu efter graviditeten, när kroppen börjar gå tillbaka, har några problem blivit lite bättre igen, så som det var innan, med ett undantag, urininkontinensen. Den har blivit bättre. Allt efter tiden gick efter snittet blev det bättre och bättre. Jag hade sedan tidigare bestämt att när Moa väl var född, och jag skulle börja träna igen skulle jag göra det ordentligt. Från grunden. Inte riskera något och få några skador. Så jag började med knipövningar och tog allt långsamt framåt. Gick promenader, började träna speciella mammapass för nyblivna mammor. För fyra veckor sedan bestämde jag mig även för att anlita en personlig tränare. Jag kände att mammaträningen kanske inte gav så mycket. Samtidigt var jag så rädd för att ta i. Jag kände mig så svag att jag var rädd för att ta i, tänk om jag gjorde något fel och skadade mig? Jag hittade en tränare som brinner för träning efter graviditet. Hon har själv fått barn mycket tätt så hon vet hur kroppen slits av ett sådant tungt jobb som det faktiskt är att bära och föda barn. Så för fyra veckor sedan började jag träna med henne och hon fokuserar på att jag skall få en bra bas, starka inre magmuskler och att återuppbygga min core. Jag tycker att jag har gjort alla rätt.

Men min kropp säger annat. För desto mera jag tränar desto mera inkontinens får jag. Samtidigt som jag känner att jag blir starkare i kroppen, får bättre hållning och orkar mera, så får jag allt mera problem att hålla mig. Det känns som jag måste välja mellan en svag kropp som kan hålla tätt, eller en stark som orkar lyfta och leka med mina barn, utan att få ont, men som då kissar på sig.

När denna tanke slog mig blev jag riktigt ledsen. Jag deppade ihop i, kände att all träningar var meningslös. Jag hade ju gjort alla rätt. På något sätt hade jag fått för mig att det skulle fungera. Att mina problem inte alls beror på skador som jag inte kan ro på. Att om jag verkligen ansträngde mig och tog allt i rätt ordning skulle allt lösa sig. När insikten om att det inte går, att jag är trasig, att detta faktiskt inte är något jag kan påverka blev jag så låg. Efter några dagars svacka svängde jag istället om och blev arg.

Så fruktansvärt arg.

Varför är det så orättvist? Varför skall just jag ha dessa skador? Varför har just jag fått sådana problem?  Varför? Jag var på mitt gym, med min tränare och fick ur mig all min ilska. Jag spottade och svor och tog i så jag höll på att kräkas. De som såg mig måste undrat över min mentala hälsa. Min tränare stöttade så gott hon kunde. Peppade. Pushade.

Nu funderar jag seriöst på att sluta amma. För den dagen jag slutar amma kan jag ringa kvinnomottagningen och boka möte för att diskutera operation. Slutar jag amma kan börja lappa och laga mig själv. Men tanken på att sluta amma för min egen skull, ger mig sådant dåligt samvete att jag får ont i magen. Att jag väljer att ta bort något från min dotter, en trygghet, för min egen vinning. Min man säger att jag inte skall tänka så, att jag borde fundera över det seriöst, att det vore kanske en bra ide. Nu har både känslan av att vara låg och arg lagt sig.

Nu återstår en stark kämparglöd, och funderingen över hur jag bäst löser detta?

 

Om Johanna:
Johanna Liljenberg

Jag har precis fött mitt andra barn. Jag som trodde att jag inte ville ha några barn alls, nu skall jag få rå om två! Är det så jobbigt som alla säger? Får man tid för sig själv? Följ mig så får du läsa om hur det är att vara tvåbarnsförälder.

Inlägget är kategoriserat som: Graviditet

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)