Gästbloggare

Sömnrapport

Dags att avlägga rapport, hur gick det med sömnen i helgen? Tummen upp och tummen ner skulle man kunna sammanfatta det.

Under fredagen var lilla damen på ett rysigt humör. Min lite förvirrade mammahjärna hade glömt bort att vår BVC-sköterska tipsat om att man numera kan kombinera smärtstillande för att få bättre effekt, men under fredagen hoppade hennes tips in i min hjärna igen. Mannen fick springa och handla och vi gav Moa det som sköterskan hade rekommenderat, och höll tummarna. Jag vet inte om det hade med medicinerna att gör eller om det var något annat, men hon sov. Ända till kl halv tre! Då åt hon och sov vidare till halv sju på morgonen. Tummen upp på det! Och den sömnen tackar vi för. För resten av helgen blev mindre rolig. Under lördagen var hon på ännu sämre humör och söndagen vågade man knappt titta på henne. Minsta sak fick henne ur balans och hon började gnälla. Idag har hon varit riktigt risig. Hon började ganska bra men desto närmare tid för tupplur det blivit desto mera ledsen har hon varit. Som om hon inte orkar hålla uppe fasaden längre. På eftermiddagen rasade hon totalt och skrek sig blå, som hon gjorde när hon hade kolik. Riktigt hjärtskärande. När hon väl somnat sover hon oroligt och inte mer än någon halvtimme. Ovanpå detta så äter hon knappt. Trött och energilös, man kan ju vara på dåligt humör för mindre. Tummen ner för det.

Nu ser man att den ena framtanden kommer gå igenom tandköttet när som helst, hoppas på snart för Moas skull. Visst att det är mindre roligt för oss att hantera en riktigt sur bebis, men det är nog inget jämför med hur jobbigt det måste vara för henne. Under tiden försöker jag göra det lilla jag kan för henne. Hon får knäckebröd att gnaga på och nappflaska med kallt vatten i, båda sakerna verkar klia skönt.Hon får ligga nära och sova och amma lite extra. Annars försöker jag mest distrahera henne, sjunga, gå promenader och titta på folk och människor, ja allt som kan tänkas roa henne. Jag tycker den taktiken funkar bäst. Jag roar henne så hon inte märker att hon börjar bli trött och att hon faktiskt har ont. När jag ser att hon verkligen kämpar för att hålla sig vaken har jag bäddad ner henne och gett henne lite lugn och ro. På så vis har insomningen blivit minimal, hon har i princip däckat, och skrikandet blivit till ett minimum. Fast den taktiken kan ju slå fel också, som den gjorde i eftermiddags. då blev det istället en övertrött bebis som ställde till med en skrikfest.

Håller tummarna att tänderna tittar fram snart. Kom fram kom fram!

 

Om Johanna:
Johanna Liljenberg

Jag har precis fött mitt andra barn. Jag som trodde att jag inte ville ha några barn alls, nu skall jag få rå om två! Är det så jobbigt som alla säger? Får man tid för sig själv? Följ mig så får du läsa om hur det är att vara tvåbarnsförälder.

Inlägget är kategoriserat som: Graviditet

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)