Gästbloggare

Tandtrubbel

Något har inte varit riktigt rätt med vår lilla dam i några dagar. Den lilla djävulen som sitter på min ena axel jobbade hårt med att ge mig dåligt samvete.

”Hon är ledsen för att du tagit bort bröstet när hon sover! Hon saknar tutten. Det är ditt fel!”

På andra axeln satt min mamma, eller ja, hon var i telefonen som jag höll mot örat, men nära nog.

”Skärp dig! Allt handlar inte om dig!” sa hon.

Och man skall lyssna på sin mamma. Speciellt när hon både är äldre och har gött upp tre barn, och på så vis har ganska mycket mera erfarenhet än vad jag själv har. Men jag gruvade mig lite, tills jag såg att Moa även började rata maten. Och började trycka i hela sina händer i munnen. Och allt annat hon kunde komma över. Allt skulle desperat in i munnen. Jag erbjöd henne en nappflaska med kallt vatten och hon blev överlycklig. Inte så att hon drack utan hon tuggade och tuggade. Då var det ganska uppenbart för mig vad som var och är på G.

Tänder.

Och visst. Nu ser man överkäkens framtänder som ligger precis under tankköttet och trycker. Käken är alldeles vit. Det är bara en mindre hinna av tandkött kvar innan de tittar fram. Jag förstår att det gör ont, det är inga små tänder som försöker bana sin väg ut.

I måndags hade vi föräldraträff på BVC. Barnsköterskan pratade om säkerhet och olyckor i hemmet och sa just det, att har de ont, så är de nu tillräckligt stora för att man skall kunna ge dem en kombination av olika typer av smärtstillande, för att få en bättre effekt. Säger de så på BVC så litar jag på dem, att ge olika preparat är inget jag skulle våga göra på eget bevåg. Men informationen kom ju lägligt, för någon dag efter började Moa bli gnällig och trumpen. Hon är inte sjuk, utan skrattar och är glad så länge hon är pigg, men när energin börjar tryta då byter hon fort humör. Blir arg och gnällig. Nu idag har hon varit superledsen och skrikigt sig till sömns. Jag har burit och klappat, sjungit och tröstammat. I natt vaknade jag upp fler gånger än vad jag lyckades hålla koll på, av att hon skrek. Inte gnyr eller bökar. Utan skriker rakt ut. Och jag klappar och klappar, nynnar och ammar. Men just det här med kombinationen av smärtstillande hade trillat ur mitt huvud tills idag, så nu sprang mannen iväg och handlade. Förhoppningsvis sover hon bättre inatt. Vi håller tummarna för att tänderna skyndar sig och spricker igen snabbt.

God natt!

 

 

Om Johanna:
Johanna Liljenberg

Jag har precis fött mitt andra barn. Jag som trodde att jag inte ville ha några barn alls, nu skall jag få rå om två! Är det så jobbigt som alla säger? Får man tid för sig själv? Följ mig så får du läsa om hur det är att vara tvåbarnsförälder.

Inlägget är kategoriserat som: Graviditet

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)