Gästbloggare

Slutet på mammanappen

Och så hände det. Jag fick nog.

Förra torsdagen var mannen på annan ort för att jobba. Oscar skulle sova över hos morfar så jag och Moa skulle spendera natten ensamma. När det började närma sig kväll började jag rota runt i kylen efter något att äta till middag, bara för att inse att det ekade ganska tomt. Så jag packade ner Moa i vagnen och gick ut för att köpa lite mat. Men halvvägs till närmaste matställe bestämmer sig Moa för att hon är trött och vill sova. Vilket innebär tutte. Jag vet inte hur ni är skapta men jag har lite svårt att erbjuda bröstet och köra barnvagn samtidigt, vilket självklart gjorde Moa skogstokig. Vansinnigt arg. Rasande. Ja, hon började helt enkelt skrika allt hon kunde. Vilket hon gör tills hon får tutte i munnen. Så det var bara att gå hem igen, utan mat, och med en liten mistlur i vagnen.

På vägen hem, med hennes skrik ekande mellan husväggarna, insåg jag att jag skulle få gå och lägga mig utan middag. Att min dotter använder mig som napp. Att hon inte kan somna utan mitt bröst och att hon sover med bröstet i munnen. Igenom hela natten. Att jag har gått och lagt mig klockan sju i nästan tre månader. För att ligga kväll efter kväll och agera napp. Och vänta på att hon skall komma ur den här ”fasen”. Och att jag inte orkar mer.

Orkar. Inte. Mer.

Jag låg och funderade i två timmar. Ältade fram och tillbaka. Insikten om att jag måste göra något för att ändra situationen. Känslan av att vara en dålig mamma som tänker tanken att sluta amma, att neka mitt barn något som hon uppenbarligen verkligen vill ha, något som ger henne tröst och trygghet. Känslan av att vara svag som inte orkar längre, hur jobbigt kan det egentligen vara? Jobbigt kan jag berätta för er. Det är inte mycket jag ber om, det handlar om att kunna få lämna sängen för att sätta på en tvättmaskin. Kanske få dricka en kopp te. Sitta och säga några ord till min man. Inga stora grejer med andra ord. Men jag vill inte sluta amma. När jag somnade hade jag bestämt mig. Från och med nu var det slut. Slut på att somna med bröstet i munnen. Slut på att sova med mig som napp.

Och så kom nästa dag, och nästa kväll. Dags att sova. Jag började med gröt och ammade sedan Moa för att försäkra mig om att hon inte var hungrig. När jag såg att hon började somna till vid bröstet gick vi till sängen och lade oss. Jag sjöng och höll om, klappade och vyssade, medan Moa blev arg och vevade efter bröstet, som jag gömt bakom en mjuk bh och en tröja. Hon blev argare och argare. Verkligen rasande. Men jag kände mig säker, det var så här från och med nu, och hon fick all närhet hon kunde begära. Men INTE någon mammanapp! Det tog en lång stund men tillslut började hon lugn ner sig och somnade tillslut tätt in till.

Det tog en kväll till med skrik innan det blev bättre. Ikväll tog det en kvart. Hon var glad, låg och pillade sig på fötterna och snackade med sig själv. Klappade mig lite i ansiktet. Tillslut lade hon sig på sidan och blev tyst, då hade hon somnat. Nu somnar hon utan att skrika i vagnen. Hon har somnat i famnen när jag satt i soffan. Hon verkar så mycket lugnare och mera belåten. Det är som att hon har insett hur hon kan lugna ner sig själv. Hon sover även i lite längre stunder, som längst två timmar i en kör. Och utan att jag måste ligga bredvid.

Jag suttit och druckit te och ätit skorpor varje kväll i en vecka nu, och bara njutigt av ett tyst hem.

 

Om Johanna:
Johanna Liljenberg

Jag har precis fött mitt andra barn. Jag som trodde att jag inte ville ha några barn alls, nu skall jag få rå om två! Är det så jobbigt som alla säger? Får man tid för sig själv? Följ mig så får du läsa om hur det är att vara tvåbarnsförälder.

Inlägget är kategoriserat som: Graviditet

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)