Gästbloggare

Till dig som är liten och finns inuti. Trasig?

IMG_20170914_144353484

Hej

Jag har tänkt mycket på en sak de senaste veckorna. På om man är trasig. Jag tänkte på mina olika delar som just delar, och tänker fortfarande på dem så fast jag är en nu. Och gillar det eftersom det då blir tydligt att delarna ihop är helheten. Ibland när jag försökt förklara något om det har jag jämfört med något annat som gått sönder och blivit olika delar, för att det blir så absurt då, att tänka att en av delarna är den riktiga saken. Som om en vas går sönder i sju delar, då tar man inte en av delarna och säger att det är den som är vasen. Utan alla ihop är vasen. Jag tänker att det är så om man är flera delar och delarna känner sig som personer, att man är delar av en helhet, flera jag där alla är lika riktiga. Att helheten är en grupp. Är man bara lite splittrad, som om man har PTSD med flashbacks eller en del som är fast i traumaminnen men inte känns lika mycket som en egen person, då kanske det är annorlunda. Som att den man är mest är det andra, det som inte är fast i traumat, och att det som är fast i traumat mest känns som minnen. Man kanske inte känner sig som eller är en grupp på samma sätt då.

Det är svårt att förklara utan att det blir krångligt, men så har jag tänkt i alla fall. Och jag har ofta känt mig trasig. Som att det hemska inuti känts som glassplitter och skärvor och sånt som gör ont. Egentligen har det inte handlat om att delarna känns så, men traumaminnena. Jag har i alla fall inte haft så svårt att tänka på mig som trasig, för det är så det känts. Som att jag behöver lagas, och som att minnas och att lära mig tillit och att tycka om mig själv är som någon form av lim.

Fast läste en text om det, och det är därför jag tänkt på det. Det var en text som var anti det där med att se splittrade som trasiga. Och att man förut tänkt att när man blev utsatt för något tillräckligt hemskt så klarade man inte trycket, tyngden av det, utan man gick sönder så man blev flera delar. Att man nu insett att det istället är så att man inte kan integrera minnena från det hemska, och att det inte är samma sak.

Jag tror att det är rätt. Och att det kanske inte behöver säga emot varandra, men att det kan bli fel om man tänker på dem som är flera som att de varit svaga och gått sönder, och ännu mer fel om man inte tänker att man kan lagas, utan liksom är en hög av skärvor som borde slängas bort. Men att det kan vara som olika bilder av samma.

Det med integration är kanske svårt att förstå. Men man tänker att om man är ett barn som har ett vanligt liv och kanske har en snäll mamma och saker funkar ok, så kan det bli helt konstigt om mamman helt plötsligt blir hemsk och gör en illa och är elak. Som att det inte går ihop. Det snälla och det hemska. Som att man faktiskt inte kan ha det i samma bild av hur livet är och vem mamman är. (Eller vem det nu är som gör illa, det är ett exempel bara.) Och då lägger man det hemska liksom i en egen låda. Som är något annat än vardagslivet. För det går inte ihop, så det måste vara uppdelat därför. Det är inte för att man är svag eller har gått sönder, man gör så för att världen är konstig och människor är konstiga. Som att det egentligen är det som händer som är splittrat och inte hänger ihop och är begripligt och kan vara tillsammans, och därför blir det uppdelat inuti. Och uppdelningen kan bli antingen som att man har lådor med bara traumaminnen, eller att det blir olika delar inuti, som känner sig som olika personer.

Ungefär så tror jag att man menar.

Då behöver ju inte någon känna sig trasig, framförallt inte vardagsdelen. Det kan vara bra uppdelat och funka. Och det kan vara som det varit för mig, att man känner sig trasig ändå. Fast egentligen är det inte att man gått sönder, bara att man organiserat det så det blivit uppdelat för att det bara var så det gick att organisera, eftersom de olika händelserna inte gick ihop. Det är ju inte trasigt att ha prydliga lådor med olika saker i, för att ens liv ska kunna fungera. Det är ju smart. Vad man känner kan ju vara olika ändå.

Har nog tänkt på det för att jag funderat på om jag förklarat saker på ett sätt som blivit fel och gjort nån illa. Jag hoppas att jag inte gjort dig illa. Jag tror det kan vara olika hur man känner och vilka bilder som passar för en. Man kan ju känna sig trasig för att man har flera olika lådor inuti, eller så kan man känna sig smart. Det är inte som att något av det är mer rätt eller mer fel. Och vissa förklaringar kan göra så att vissa människor kan förstå, och inte alls passa andra. Vissa förklaringar kanske passar för något, som att förklara att en del inte är mer den riktiga jag än någon annan del, fast samtidigt vara en dålig förklaring om det är något annat man försöker förstå.

Det är svårt med ord ibland, tycker jag. Jag är ledsen om det blivit fel för dig, jag ville nog mest säga det. Det är det jag tänkt på, att jag är ledsen när det blir fel. Och att det är svårt med ord, för att det nästan inte finns något sätt att förklara som blir rätt på alla sätt och för alla människor eller delar.

Och även om jag tänkt mycket att vara traumatiserad är att vara trasig, för att det känts så för mig, så hoppas jag att du inte känner dig trasig eller fel. Jag tyckte det var hemskt att känna så och önskar att du ska slippa det.

Värme /Linnéa

 
*****

Tänk på att torsdagsinläggen är skrivna till barndelar. Är du en vuxen del eller person får du gärna kommentera, men undvik att skriva sånt som små delar kan uppfatta som hotfullt, jobbigt eller som att de inte borde finnas. De här inläggen är framförallt deras plats.

Andra brev som är till dig som är liten och finns inuti:

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)