Gästbloggare

Den andra sidan av objektkonstansen

Jag har skrivit lite tidigare om objektkonstans, att klara att hålla kvar terapeuten inuti. Inte tro att hon var nån annan eller skulle förhålla sig till mig på ett annat sätt bara för att en vecka gått och vi inte träffats på den tiden.

Efter flera år av att jobba med anknytning i terapi (med de två olika terapeuterna) var det som att den andra halvan blev viktig. Som att jag började ta in att anknytning är något ömsesidigt, att det är känslomässiga band som inte handlar om att en (alltså jag) knyter fast sig i någon annan mot dens vilja, utan som att det är band där båda sträcker ut sina och så knyts de ihop. Inte att det som sträcks ut eller är med i anknytningen är samma saker om den ena är terapeut och den andra är patient, men jag insåg liksom att det måste finnas något från båda sidor om det ska kunna ske anknytning. I alla fall om det ska bli en trygg och läkande anknytning, som det faktiskt var i terapin. Som barn eller i förhållande till kallsinnad vårdpersonal kan man ju försöka anknyta på alla sätt som är möjliga att försöka, men jag tror inte att det nånsin kan bli något läkande eller stabilt för en, om den andra inte också är del av det.

Jag grubblade på det och frågade terapeuten vem jag var för henne och lyckades med tiden att på riktigt ta in att jag faktiskt var någon för henne. Att hon inte skulle glömma mig även om vi inte hördes på flera veckor, och att hennes inre bild av mig formats av alla de samtal vi haft och inte så lätt byttes eller försvann. Och att den inre bilden av mig varken handlade om att hon bestämt sig för att hon visste bättre än jag vem jag var, eller hade någon förvrängd bild där jag var ett objekt man kunde utsätta för saker. Precis som andra människor fyllde hon väl i mellanrummen mellan det som sagts, men om det visade sig att något i hennes bild av mig var fel så blev det inte en kamp om vem som hade rätt att veta något om vem jag var, utan då var det klart att det var jag som visste det och att hennes bild skulle justeras.

Det låter kanske korkat att inte ha kunnat ta in det där förrän efter många års terapi, men det var så mycket annat jag behövde förstå och klara att smälta först. Och det var helt omvälvande när jag insåg att jag fanns för henne. Inte bara i samtalen, utan i anknytning. Jag hade insett att hon brydde sig och ville mig väl och sådär, men det var något med att inse att det fanns en sån inre representation av mig. Att jag var ett anknytningsperson för henne, inte bara någon att bry sig om i samtalen. Och då inte anknytningsperson så som att jag skulle vara den stora och trygga, det var hon som var i rollen av terapeut och jag som var behövande, men en person hon anknöt till just i det förhållandet. (Det kanske heter något annat än anknytningsperson när det är från det hållet, men kommer inte på vad det ska kallas annars nu när jag skriver.)

Det förändrade i alla fall mycket för mig. Som att jag hela mitt liv känt det som att jag var ensam om att upprätthålla min existens, och så insåg jag att jag kunde finnas hos andra, och att  det kan vara som en buffert. Om jag tappar bort mig ett tag så försvinner jag ändå inte, om jag är helt förvirrad och inte har någon aning om vem jag är, så finns det andra som bär mig med sig. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns en sån oändlig lättnad i det, att det inte bara hänger på mig. Det att jag finns. För jag finns i andra med, inte bara i mig själv. Och det behöver inte bara vara något som medför risker för maktmissbruk och övergrepp, eller risk att jag måste ställas till svars för att jag är fel när jag inte passar ihop med någons bild av mig. Utan att det kan vara något tryggt, något som bär.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Ledsen att det blivit så fel. Tycker att det verkar hemskt att säga till en patient att terapi är omöjligt, och att det blir som att det är patientens fel. Tänker att det kanske är terapeuten som inte hade tillräckligt med kunskap eller tålamod för att kunna hjälpa, och att det sällan är helt kört. Och att det i vilket fall är hemskt när det blir som att man får skam i stället för hjälp. ❤

  2. Så fint skrivet. Det du skriver berör mig så mycket. Det där med anknytning och terapeuter. Det har varit så svårt för mig. Jag har känt så mycket skam för att det blivit så fel. Någon menade en gång att min anknytningstörning var så allvarlig att det gjorde det omöjligt för hen att bedriva terapi med mig. Jag önskar att det inte vore så. Jag önskar att jag också skulle kunnat få känna något läkande i det.

  3. Fint uttryckt!