Gästbloggare

Tryggheten, anknytningen (fortsättning)

Fortsättning på texten som finns i förra inlägget. Gammal text, sen året före integrationen. Stora skriver. (Det trygga rummet är en visualisering som handlar om att ha en trygg plats inuti dit man kan gå vid behov.)

***

och på terapin i måndags var vi i trygga rummet igen. och jag låg på bryggan. var bara helt tom, lyssnade på vågorna och det var som om det bara var de som fanns i mig. och det stänkte kallt vatten på mig, men jag orkade inte bry mig. det var lugnt i mig, att vara sådär tom, som att det var skönt att allt fick vara helt meningslöst. [terapeuten] satte sig hos mig på bryggan. och frågade om jag inte frös. frågade om hon fick lägga en filt över mig. och det kändes lite snällt, men inte så stor skillnad. hon verkade tycka att det var viktigt att jag inte skulle frysa. men jag orkade inte bry mig så mycket att jag kunde hitta kraft att resa mig och följa med henne in. hon frågade om hon fick bära in mig. jag lät henne göra det. så satt jag i soffan vid elden och hon gav mig en varm kopp te. och det kändes snällt och jag blev jättearg på henne samtidigt. som att en bit av mig bara älskar att hon tar hand om mig och hjälper mig och en annan bit tycker att mitt liv är helt outhärdligt jobbigt och blir arg för att hon håller på att göra mig trygg hela tiden, håller på att rädda mig, inte låter mig dö.

/…/ på terapin sist pratade vi lite intellektuellt och så gick vi tillbaka till trygga rummet, där vi släppte sist. och jag var inte arg på henne längre, för att hon tagit in mig i det varma. det kändes snällt. och jag vågade känna lite i de riktiga känslorna. de stora maktlösa känslorna. och det var skönt. hon hörde och fanns kvar hos mig. jag fick en stor ledsen reaktion efter det. men det gick bra. tog inte över och blev destruktivt i mig. det gick att söka mig till tryggheten i mig. och idag har det lugnat sig. idag är jag allra mest trött och trygg. och lugn. varje minut är inte en kamp. det är ledsamt att vara så trött och att bli yr av ingenting. men mest är jag uppfylld av tryggheten. att jag anknyter till [terapeuten], låter henne bli den snälla vuxna som ser och räddar mig och inte lämnar mig ensam. den som aldrig fanns. och tryggheten känns så varm och läkande och snäll. och jag känner det som nånslags under. att jag kan vara så trygg idag jämfört med total undergång för nån vecka sen. det känns bara… som en stor varm sol som bor i min mage. det är helt galet underbart. och jag vågar nästan tro på att det är ok att behöva. att det inte är så att jag egentligen skulle klara det här helt ensam, utan att det är bra att jag vågar vara beroende och ta emot omhändertagande och snällt. jag är värd omtanke och hjälp. värme och trygghet. jag får vara i det.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Vad fint<3