Gästbloggare

Objektkonstans och avslut, del 2

Det här är en del av en gammal text. Den börjar här: Objektkonstans och avslut, del 1.

**

Vi var bra tillsammans, för hon var bra på att lyssna och följa mig. Och jag var bra som vågade chansa på att ge henne tillit fast jag var så rädd.

Det var bra att våga släppa in henne så mycket, och berätta allt och låta henne träffa delarna och sånt. Det har ändrat mycket för mig att våga ha henne så nära, och att hon var försiktig med mig och försökte finnas där och hjälpa mig.

Jag var inte dum som trodde att jag skulle få komma tillbaka igen och att det skulle få bli tryggt igen. Vi trodde det båda två. För att det kunde bli tryggt när saker varit hemska innan. För att vi kunnat hitta förbi det. För att vi var bra tillsammans. Och för att ingen av oss fattade hur länge jag skulle vara för trött för allting.

Det handlade aldrig om mig att hon bytte jobb. Det blev bara hemskt för mig. Kanske just för att det inte handlade om mig. Kanske bara för att det inte blev bra avslut för mig. För att det bekräftade dåliga saker från gamla mönster istället för sånt som att jag betyder något.
Saker som visar att det var bra av mig att lita på [terapeuten] så mycket: Jag är inte rädd hela tiden. Jag vågar närhet i relationer. Fysisk närhet också. Jag tror att jag får finnas. Jag tror inte att man får vara dum mot mig eller göra mig illa. Jag tror att jag är någon och är värd nåt. Alla delarna blev så trygga med henne och fick så mycket de behövde så jag kunde integreras. Jag känner mig själv nu och bryr mig om mig. Jag vågar behöva. Jag vågar försöka få det jag behöver. Jag tycker om min kropp. Jag skadar inte mig, och har inte en massa mediciner. Jag har tillgång till min historia. Jag känner mig helare än jag gjort nånsin.

Andra saker som visar att det var bra av mig att lita på henne så mycket: Hon var rädd om mig och varsam med mig. Hon värjde sig inte för det svåraste och blev inte rädd för mina symptom. Hon förenklade inte mina problem till att vara bara symptomen. Hon lät arbetet med mig själv utgå från mig och vad jag trodde var bra, och jag fick använda de styrkor och förmågor jag hade. Hon trodde mig och orkade lyssna på mina minnen, mina känslor, allt som stormade. Hon lät mig vara liten när jag behövde, och klarade att inte omyndigförklara mig hur liten eller trasig jag än var. Hon hjälpte mig med praktiska saker som gjorde att livet funkade bättre, som att få ett bolltäcke eller bråka med soc till mig när de inte gav mig pengar. Hon brydde sig och ville mig väl. Hon ville att jag skulle ha det bra. Jag fick vara arg och tycka att hon var dum när jag behövde det.

Hon litade på mig och jag fick lita på henne. Det var på riktigt.

**

Texten fortsätter här: Objektkonstans och avslut, del 3. (Länken kommer funka när texten är publicerad.)

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)