Gästbloggare

Objektkonstans och avslut, del 1

Jag gjorde en sammanfattning efter de där sista gångerna med första terapeuten. En lista med det jag kunde tänka på om jag behövde hjälp att minnas vad hon varit för mig, om jag tappade bort det. Vill dela med mig av den, men det är klart att trygghet kan se olika ut, och man kan behöva olika saker. Det här är bara sånt som gjorde vår relation trygg för mig, gjorde anknytningen till henne till nåt bra.

***

[Terapeuten] har aldrig velat göra mig illa. Ibland har hon inte kunnat hjälpa eller kunnat förstå, och då har det blivit konstigt eller fel, och det har kunnat bli hemskt då. Men det var aldrig att hon ville göra mig illa.

Hon vill att jag ska finnas. Hon vill inte att jag ska göra mig illa eller döda mig, men inte bara så. Hon vill att jag ska få ta plats, få finnas som den jag är, sätta gränser när nån inte respekterar mig, allt sånt.

[Terapeuten] brydde sig om mig. Det var hennes jobb att hjälpa mig, men det finns en massa som haft det som jobb och hittat sätt att smita, att få göra mig illa utan att nån protesterade i vilket fall. Hon valde att försöka hjälpa mig hela tiden. Och hon misslyckades ibland, men hon valde utifrån det ändå, även om det blev fel.

Hon gjorde sånt hon inte hade behövt göra. Som att tänka på mig och ge mig bekymmersdockorna och bli glad om hon fick se saker jag hade pysslat eller skrivit.

Hon träffade X när jag behövde hennes hjälp i det, och valde det fast de blev arga på henne och ringde chefsöverläkaren och mottagningen och allt. Hon skyddade mig från att veta det då, när jag inte kunde orkat det.

[Terapeuten] var rädd om mig, och liksom varsam. Som när hennes röst blev helt mjuk och snäll och försiktig när nåt var jättehemskt.

[Terapeuten] brydde sig om mig. Hon gör kanske det fortfarande även om vi inte ses. Jag är nån för henne. På riktigt. Och hon minns mig, jag har inte slutat vara någon för henne.

Hon tycker inte att jag är dålig eller att det jobb jag gjort inte duger eller räcker. När det känts så har det varit för att hon vill hjälpa mig för mycket och är dålig på att gå med på att det är som det är, och då blir allt knas, för att det inte utgår från verkligheten riktigt. Hon tycker att jag är bra, att jag har gjort jättemycket. Att det spelar roll.

Det var på riktigt att [terapeuten] var trygg för mig. Det var inte för att hon skulle få nåt ut av det eller för nåt annat. Det var för mig, för att jag skulle bli hjälpt. För att hon ville ge mig det trygga för att jag behövde det.

**

Texten fortsätter här: Objektkonstans och avslut, del 2 och Objektkonstans och avslut, del 3. (Länkarna kommer funka när texterna är publicerade.)

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)