Gästbloggare

Att sträcka mig mot dig, få tryggheten.

Gammal text, skriven efter avslutet med första terapeuten, innan vi träffades de sista gångerna.

***

Jag minns nu. Först: att öppna dörren till nåden att ha blivit buren. Att du fanns. Att du inte släppte mig och lät mig falla.

Bara om jag började där var det möjligt. Att fortsätta. Låta minnenas trådar söka sig vidare. Bakåt. Se. Varför gick det inte att leva då?

Det finns saker jag inte orkar ha konturer på, som legat som ett mörkt skikt under huden. Konturerna hittar jag nu. Och sorgen.

Är det sorgen som löser upp det där mörkret som kletat sig fast? Är det att vända blicken dit som befriar? Är det så enkelt, så svårt?

Det var så mycket stort som hände då. När jag var i den outhärdliga smärtan. Kanske måste mycket hända där, om det inte ska sluta med död.

Anknytning som affektreglering. Det var där det hände. Då. Att söka mig till dig, som första reaktionen när kaoset svämmade över.

Att kunna lita på någon annan så. Det hade aldrig funnits. Jag visste inte ens att det fanns. Visste inte att tillit kunde vara så.

Och så var det där. I mig. Oväntat.

Och när jag inser att det var då det hände, då det satte sig i min ryggrad, inser jag också att det bara var månader det höll.

Att sträcka mig mot dig, få tryggheten. Det föll sen. Och senare ännu mer. Bara ett par månader fick jag.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)