Gästbloggare

Att få behöva, del 3. (Äntligen.)

Jag tror det nya började med en behandlare som slog fast att nu får det vara nog. En som bestämde att jag fick stanna hos dem, hos det teamet i öppenvården. En som såg att det inte går att hålla på sådär, flytta runt och byta människor som att relationer inte spelar nån roll, och som att jag bara är fel överallt, inte funkade att putta mig längre och längre in i tystnad, osynlighet, omöjlighet.

Och sen började jag i terapi, efter några år. Och det där med att få behöva. Det handlade kanske ganska ofta om att få behöva något, men ännu mer handlade det om att få behöva någon. Någon som stannade, som lyssnade, som hjälpte, som förstod. Som fanns kvar. Någon som såg mig som en människa, mötte mig som en människa, förstod att jag behövde.

Det handlade så mycket om relation.

Att få behöva relationen. Att få behöva i relationen. Att relationen inte hade villkor som sa att det var ok om jag fanns, ifall jag inte var så störig och sjuk att jag behövde den, relationen, terapeuten, hjälpen. Nej, att det liksom var ok. Att finnas, och att behöva.

Det finns en som jag här i texterna kallar den första terapeuten (fast det väl egentligen funnits några före henne, bara inte på det sättet, med den tyngden som de två som blir tydligare i texterna). Med henne fick jag behöva på ett sätt som jag inte fått med någon förut. Jag fick låtsas om det, säga det.

Och det handlade faktiskt inte om att jag måste få det jag behöver alltid. Det är skillnad på det, jag tror kanske att det är där det ofta blivit fel. Som att människor inte klarar att få någons behov tydliga eller uttalade om de inte kan möta dem. Och det är klart att jag behövde få också, men det var viktigast med det första steget. Att få behöva, få uttala det, få ha det som nåt verkligt, vad som än sen hände.

Att få säga ”jag skulle behöva att du inte hade semester, skulle behöva slippa vara ensam i så många veckor, jag behöver dig, jag vet inte hur jag ska klara mig själv”, utan att tro eller mena att nån ska hoppa över sin semester för min skull. Det är klart att ingen skulle göra det. Det är klart att det rimliga var att prata om det, förbereda mig, prata om alternativ, strategier, krisplaner. Och klart att jag skulle uthärda semestertider även om de inte var lätta.

För det var aldrig så, handlade aldrig om att jag måste få. Det handlade bara om att jag måste få lov att behöva och få låtsas om det.

Och med henne gick det, på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Och det var där, i det, som något kunde bli tryggt på riktigt. Att jag kunde våga bli tydligare, helare, läka, möta det hemska, finnas med allt jag bar på, med allt jag var. Jag behövde någon annan för det. Och behövde att få behöva någon annan.

 

***

Alla inläggen om att få behöva (länkarna fungerar när inläggen är publicerade)

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Bra att det inte var rörigt. Satt med så många tankar i huvudet samtidigt, så var väl det som kändes rörigt.

    Och glad att du hittade hit när du behövde det.

  2. Jag hamnade på din blogg av en slump och dina tankar om anknytning var exakt vad jag behövde läsa just nu. De var viktigare för mig än du kan ana. Tack!!

    Och det var inte alls rörigt och svårt att hänga med (som du skrev i ett annat inlägg), tvärtom satte du på pricken ord på saker som jag känner igen mig väldigt mycket i men som jag inte själv haft helt medvetet för mig och kunnat förklara.