Gästbloggare

Att få behöva, del 2. (För vissa var det ok.)

Det jag vill berätta om handlar alltså om att få behöva. Att det är en del av att få vara en person, ett tydligare jag. En del av rätten till att vara ett subjekt, och att det i att anknyta ingår allt det där, att det finns en ömsesidighet och att jag då behöver vara en människa, ett jag, ett subjekt, för den andra.

Med vissa behandlare jag mötte var det tillåtet att behöva och att skapa relationer, men det var ofta såna som inte hade så stor makt. En skötare som var kontaktperson i slutenvården till exempel. Som brydde sig och ville väl och gjorde vad hen kunde för att hjälpa. Men då stod själva systemet i vägen. Det hjälpte liksom inte att jag mötte hen utanför sjukhuset när de flyttat mig till en annan avdelning för att det fanns nån formell orsak som gjorde det mest korrekt. Det hjälpte inte att jag då såg hur hen brydde sig och önskade att jag sluppit behöva börja om med nya människor, och ännu mer att jag sluppit må så dåligt att jag fortfarande behövde sjukhuset. Att det fanns relation och omtanke. Det hjälpte inte. Det spelade roll när jag fick vara i det, men de eller det som bestämde var helt likgiltiga inför det, jag vet inte hur många gånger såna relationer blivit avklippta utan ens en chans att säga hejdå, eller med några timmars tid att förbereda mig på att behöva orka börja om, bli överlämnad till helt nya människor.

Med tiden blev jag så inställd på att det kvittade vad behandlare sa, hur väl de ville, om jag i stunden kunde lita på dem och veta att de brydde sig, för det var lika bra att vara inställd på att de skulle ryckas bort, och att man förmodligen inte fick tid för att avsluta eller handskas med det.

Och jag lärde mig också att inte uttrycka behoven, göra mig tydlig, försöka vara ett subjekt, för det straffade sig bara. Det var så mycket av det som varit dörrar som stod på glänt mot möjligheten att läka de sår jag hade, som vården bara smällde igen med all sin kraft, och letade fram rejäla lås för att bomma igen ordentligt. Det blev en så mycket längre väg sen, det var inte lätt ens att förstå hur man gjorde för att öppna dörrar som blivit så kraftfullt igensmällda och låsta, av dem som hade makt. Men det gick. Det gick faktiskt. Jag fick möjligheten.

Och det var aldrig så att ingen lyssnade eller brydde sig, det var aldrig så att alla människor jag mötte som behandlare vägrade att låta mig vara subjekt, människa, behövande. Det var bara att det inte räckte. Och det handlade inte om att jag inte vågade ta emot, det handlade om ett system som smällde igen dörrar, och vad spelade det då för roll om det stod en behandlare med gott hjärta och vilja att mötas på den andra sidan, om ingen av oss hade nyckeln för att öppna, eller tiden för att bryta oss igenom?

 

***

Alla inläggen om att få behöva (länkarna fungerar när inläggen är publicerade)

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

6 kommentarer

6 kommentarer

  1. Jag tror det är ett problem som är större än att bara gälla dissociativa, men visst har du rätt i att kunskapen behöver öka. Och nog gör det i myrtakt. Känner mig mer tveksam till om synen på relationens betydelse är på väg åt rätt håll i systemet.

  2. Tack, svarade o håller med dig !

    Jag tror att psykiatrin behöver mera kunskap om dissociation/olika diagnoserna o vad vi behöver. Det inte räcker med några gånger för att vi ska känna trygga i relation utan det många år innan det går o då bara lite.

    Jag vill alla fall berätta att jag hade tur efter som psykläkare skulle vara visa person nr o jag hade fel nr för den hade haft. Men, den gjorde ett undantag o jag fick gå kvar för hen viste att jag inte klarade av bygga relationer. Det tråkiga är att hen går person o vet inte hur blir. Men, vill bara tala om att finns eldsjälar som kämpar för oss men att de få….o jag bara hoppas att de kunde sprida sin kunskap andra lyssnade till dem.

    Det tråkiga är att det tar tid men tror kommer det är lite skilland för 10 år sedan …men går myr takt…..

  3. Lena P: Ja :/

  4. Lotta: Jag skulle önska att man hade större förståelse för relationens betydelse. Dels att människor som jobbar i psykiatrin hade större kunskaper om hur viktig relationen är för att hjälpa någon att må bättre, och hur illa man kan göra genom att gång på gång tvinga någon att byta kontakt när förtroende skapats. Att det kan vara direkt skadligt och leda till att problem förvärras avsevärt. Som det är nu uppfattar jag det som att det ofta istället ses som skadligt att få stanna hos någon.

    Dels önskar jag en systemförändring som utgår från att relationer är viktiga. Jag förstår att det kommer fortsätta vara så att vårdpersonal slutar på sina jobb, blir sjuka, föräldralediga eller att det finns andra orsaker till att de inte finns kvar. Samtidigt har jag så ofta upplevt att relationsbrytningen berott på byråkrati. Som om en behandlare bytt jobb till en mottagning som bara ligger några km bort, då hade man kunnat godkänna att patienter följt med hen dit, istället för att vara benhård på att man måste tillhöra rätt geografiskt område. Eller som när jag varit i slutenvården. När jag kommit in kanske det bara funnits ledig plats på en avdelning som tillhör en annan stadsdel. Så då har jag varit där. Och precis när jag börjat få förtroende för människorna som jobbar där så blir det en plats ledig på ”min” avdelning och så måste jag flyttas och börja om. Det är ju inte som att det skulle kosta mer pengar att ha kvar en på samma avdelning, det handlar om vad som prioriteras och att relationer inte prioriteras av systemet.

  5. Jag det är inte bra det du skriver.

    Men, hur skulle du vilja ha det i vården ?

    Jag tror vården är olika tyvärr o kanske beror på vem det är som är behandlar/ annat arbete i vården/läkare m.m fast inte ska vara så för alla ska samma kunskaper i alla fall inom psykiatrin.

  6. Så bra att du skriver om det här. Ja, det är något fel i systemet när dörrarna stängs och bommas för.