Gästbloggare

Att få behöva, del 1. (En avvisande röra.)

Jag vill återgå till anknytningstemat, för jag var inte färdig med det. Det bara råkade komma lite annat emellan.

Jag vet inte om det egentligen brukar räknas till anknytningsproblem, men för mig har det varit helt grundläggande att få behöva, för att kunna anknyta.

Det är som att det varit en del av att vara jag, liksom känna mig verklig och tydlig och som någon. Att ha behov och få uttrycka dem. Och jag har nog behövt det, att få bli tydligare som person, för att anknytning ska kunna vara möjlig.

Jag tänker att det handlar om relationen, och att båda behöver finnas och vara tydliga då. Inte bara den ena. Och när det är en vård- eller terapirelation så blir det ju inte att man finns på samma sätt, är tydliga på samma sätt. Den ena berättar om en massa problem, kanske minnen, kanske om saker från stora delar av ens liv och vardag. Man blir utelämnad, behövande, beroende, på ett sätt som en behandlare inte ska bli. Om behandlaren skulle bete sig på samma sätt skulle det bli snett, för då skulle rollerna förändras, inte bli de tänkta. (Det är ju andra villkor tex i en vänskap, där man har andra och mer lika roller i förhållande till varandra.)

Det är kanske lätt hänt att tro att det då är patienten som är den tydliga eftersom det är den personen som får finnas med sina problem, den som är i centrum och så. Fast jag har ofta upplevt det som att det varit på ett annat sätt. Som att det faktiskt bara är tillåtet för behandlare att vara tydliga. De får ha gränser, åsikter, kunskap, auktoritet. De får ha makt och bestämma saker. Och som patient hamnar man lätt i att bara vara ett objekt.

I terapi har det inte varit så, men i annan vård, och jag förklarar bättre det jag vill komma fram till om jag får börja där. Om man är ett objekt så är man inte riktigt en människa, inte fullt ut. Man anknyter inte till ett objekt tex. Det blir inga sunda relationer om bara den ena får vara ett subjekt. Och vården har väl ofta sysslat med något annat än relationer, så de har väl tyckt att det varit i sin ordning, men om man vill läka anknytningsskador måste man börja med att skapa en relation. Och det har jag alltså ofta upplevt som komplicerat eftersom jag ofta bara tillåtits vara ett objekt.

Inifrån har jag ju inte upplevt mig som ett objekt, utan jag har kunnat känna saker i relationen, anknyta lite i smyg, bli behövande, men jag har för det mesta förstått att det inte är önskvärt, att det är att gå utanför min roll, att det liksom är mot reglerna. Och rätt ofta har jag mötts av maktspel om jag försökt vara tydlig, tex ha gränser, åsikter, tro att jag vet något om mig själv eller vad som kan bli bra. Det har inte så ofta tagits väl emot när jag uttryckt mina behov, och en önskan om att det jag ska få ska likna det jag behöver, utan det har istället ofta blivit mött som om jag försöker manipulera mig till saker som jag varken har rätt till eller egentligen behöver, utan bara skulle förvärra mina problem.

Det blev så rörigt av allt det där. Att få vård för att jag behövde vård, men bli motarbetad om jag formulerade vad jag trodde jag behövde. Att stå i centrum, men inte få vara ett subjekt. Att påbörja relationer till människor, eftersom det är en naturlig sak att skapa relationer, och sen bli sjukdomsförklarad och avvisad, att få berättat för mig att man ska kunna byta person hur som helst, som att relationer inte existerade utan alla behandlare var lika bra.

Det här blev nog ett rörigt inlägg, men det är mest för att det jag försöker formulera mig kring var en röra. Imorgon kommer en fortsättning, jag hoppas att det är lite klarare.

***

Alla inläggen om att få behöva (länkarna fungerar när inläggen är publicerade)

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Lena P: Det var väl jag som var rörig i huvudet då bara :) hade så mycket saker jag ville säga samtidigt.. Och ja, tycker också det är ett stort problem.

  2. Micha: <3 ledsen att det är så.

  3. Känner tyvärr igen mig, både i behovet att få behöva och i att bli ett objekt. Ett föremål för vård. Inte riktigt en människa.

  4. Det blev inte alls rörigt. Jag känner så väl igen det där med att bli motarbetad av vården när man själv uttrycker vad man behöver. Det är ett jättestort problem!