Gästbloggare

Till dig som är liten och finns inuti. Om jag kan klara det så kan vem som helst klara det?

IMG_2296

Hej

Jag kom att tänka på en sak häromdagen. Jag brukade tänka förut att om jag kunde klara nåt, då kunde väl vem som helst klara det. Som att stå ut med smärta eller ta sig igenom flashbacks eller så.

Jag har inte tänkt på det så förut, men jag kom på nu att det var för att jag kände mig så väldigt dålig. Typ sämst i världen. Och om jag som var sämst i värden och värdelös och hopplös och egentligen inte kunde klara nåt alls kunde, då borde alla andra ju också klara det. Allt annat vore orimligt. Som att det var logiskt. Den som är sämst är sämst liksom, och då kan alla andra allting bättre.

Fast jag har insett att det inte är sant. Jag är inte sämst. Jag är bra på en del saker och mindre bra på andra, och jag tror inte att det gör mig varken sämre eller bättre än nån annan. Mer att vi är olika. Du kanske är jättebra på nåt jag inte kan, och jag kanske kan nåt som du inte kan.

Jag tycker att det är bra, att vi är olika. Skönt att alla människor inte är precis samma.

Fast det tog lång tid innan jag riktigt fattade det när det handlade om sånt som är jobbigt. Och att jag kan klara vissa saker bättre än andra kan. För att jag inte känner mig bättre än nån. Även när jag slutat känna mig sämst och mest värdelös så kände jag ändå inte att jag var bättre än nån annan.

Fast när det handlar om sånt som att ta sig igenom flashbacks så handlar det väl inte om att vara bra eller dålig. Det är väl där jag tänkte mest fel. Det är mer det där att man är olika. Och det hemska man varit med om är olika. Och det man varit med om som varit bra är inte heller samma för alla. Och inte hur man har det nu.

Om man är ensam eller inte kan ju spela stor roll för om man klarar nåt. Om man har nån som håller en i handen eller en terapeut man vet att man kan få tag på om det krisar så kan det vara lättare att klara det som är allra svårast.

Och sånt som varit förut spelar också roll. Om man tex fått känna sig trygg nån gång så kan man ha lättare att klara saker pga det. Och oavsett vad man varit med om så är vi olika som människor. Det som hjälper mig kanske skulle bli jättedåligt för dig, och det är ju inte för att det är fel på nån av oss, det är bara för att vi är olika. Det kan bli så då.

Jag kom på det bara, hur fel jag tänkt, och hur länge jag tänkt helt fel. Och hur olika vi är. Att det blir olika vad vi behöver och vad som är möjligt att klara.

Och att det är viktigt att inte tänka att nåt är mer rätt. Jag är inte mer rätt än du. Och de böckerna jag läste om dissociation där alla verkade funka annorlunda än jag handlade inte om människor som var mer rätt än jag. Det handlar inte om rätt och fel. Det handlar om att vi är olika. Och egentligen är det nåt bra, fast det är lätt att man glömmer bort det ibland.

Hmm.. det här brevet kanske blev till dem som är halvstora egentligen. Förlåt om du blev helt rörig i huvudet av det. Nu ska jag gå och klappa min katt, för jag blev i alla fall lite rörig i huvudet av att tänka på det, så nu behöver jag vila.

Vi hörs igen, hejdå
Linnéa

 

*****

Tänk på att torsdagsinläggen är skrivna till barndelar. Är du en vuxen del eller person får du gärna kommentera, men undvik att skriva sånt som små delar kan uppfatta som hotfullt, jobbigt eller som att de inte borde finnas. De här inläggen är framförallt deras plats.

Andra brev som är till dig som är liten och finns inuti:

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Lena P: Mm, det är en lång väg från att nåt landar intellektuellt tills det möjligen landar känslomässigt. Vet inte vad man kan göra för att hjälpa känslorna mer än att berätta för sig det man intellektuellt vet är sant.

  2. Minna: Absolut, tror att det är sant att man fått lära sig det, och att det inte var nåt man valde själv eller som var ens fel. Och tycker det är bra ibland när man får syn på saker man lärt sig som är fel, så kan man försöka träna på att tänka annorlunda istället.

  3. Alla gör så gott det kan i stunden annars hade man gjort annorlunda. När man har facit kanske man tycker man skulle gjort annorlunda men då hade inte den kunskapen man har nu.

    Det var vi som barn varit med om som formar oss (hemska) o det är inte vårt fel att blev så. Vi hade bara oturen att det blev så …men inte vårt fel.

    Vi tror att alla som varit barn o kämpat med hemska har en överlevnadsinstinkt att vilja leva annars hade vi inte varit vuxna idag. Vi har kämpat o kämpat o kämpar även sedan vi blir vuxna för att leva. Vi tror att man blivit lärda att vara sämst för det fick man med sig av sina föräldrar. För blir man illa behandlad så tror man att är sämst för någon ting har gjort o det sitter kvar i huvudet. Alla andra är bättre o så tänker litet barn. För är man liten o den lilla finns i oss så tror allt beror på en själv att man är fel men så är det inte. Man duger som är…..men svårt förstå..men vi lär oss sakta…

  4. Jag har haft – och har delvis fortfarande samma tänk, att jag är sämst och alla är bättre än jag. Egentligen vet jag numera att det inte är så, men jag börjar undra om den förståelsen någonsin kommer att landa i mig känslomässigt. För det är bara en rent intellektuell förståelse jag har av att jag varken är bättre eller sämre än någon annan.