Gästbloggare

Till dig som är liten och finns inuti. Att ta sig på allvar och att söka hjälp.

19388579_1263377180441036_3971076308860924568_o
Hej

Hur har du det idag? Jag har haft en ganska jobbig vecka. Eller, egentligen mår jag rätt ok, fast det har varit en dum vecka när en massa saker hänt, och då blir det ju jobbigt ändå.

En sak som hände var att jag fick jätteont i en tand. Den var lagad för ett tag sen, och ungefär i en vecka hade den isat och gjort ont när jag åt, fast inte så farligt ändå. Jag tänkte att det nog skulle gå över. Fast sen en morgon gjorde det ont att äta gröt (fast gröt inte ens är hårt) och lite senare när jag drack vatten så kändes det typ i halva huvudet för att det gjorde så ont.

Så jag ringde till tandläkaren och jag fick komma dit och de hjälpte mig med det akuta. Det måste fixas mer, men jag har inte ont nu i alla fall.

Sen efteråt har jag tänkt att jag kanske kände fel. Att det inte var så farligt ändå. Det kanske var onödigt att ringa till tandläkaren första dagen det kändes sådär. Fast jag vet att det var rätt. Jag har haft ganska många problem med tänder, jag vet att det inte gör så ont om det inte behöver fixas. Fast det var som att det gick för snabbt. Från att det började göra jätteont så gick det kanske en timme innan jag ringt till dem. Och sen gick det i och för sig flera timmar till innan jag fick hjälp, och hela tiden då gjorde det ont.

Men var ändå som att jag inte hann med. Som att jag behöver ganska mycket tid för att lita på min bedömning. Som att det inte räknas första gången. Inte riktigt.

Eller, det är väl både och nu, för jag räknade ju med bedömningen och lyssnade på smärtan och sökte hjälp meddetsamma. Och det var bra. Och sen tvivlade jag ändå, för att jag är ovan vid att göra så. Ovan vid att inte vifta undan och ifrågasätta och räkna bort det som är jobbigt, och ovan vid att söka hjälp meddetsamma när jag behöver det.

Förut var det väldigt mycket så att jag behövde lång tid för att tro på något jobbigt, att det kunde vara verkligt. Och inte timmar då, utan kanske några veckor eller ännu mer. Som att det mesta nog bara var som jag inbillade mig eller att jag överdrev. Eller att det kunde gå över om jag bara väntade.

Tänker att det är sånt man kan få med sig när människor gjort hemska saker mot en, och lyckats förklara för en att det inte var hemskt. Det är inte konstigt då om man blir helt förvirrad och inte vet när jobbiga saker egentligen räknas som jobbiga.

Fast det var ljug hela tiden, det att det hemska inte var hemskt, det var bara att man inte kan fatta det alltid, för om man är ett barn så ska man ju lita på de som är vuxna. Det är inte att man tror på dem som är fel, utan att de ljuger.

Jag tänker att sen när man inte är med dem som gör illa mer så får man försöka hitta såna som är trygga och kan hjälpa en att leta upp vilka ljug-saker som är kvar i ens huvud. Och man kan träna själv också sen, efter ett tag när nån annan först hjälpt en. Och sen när man hittat det som inte var sant så får man försöka göra tvärtemot, så det ljugiga inte bestämmer mer.

Som att ringa till tandläkaren meddetsamma. Då bestämde ju inte ljuget som sa att det jobbiga inte räknas eller är på riktigt.

Och om man haft sånt ljug i sig jättelänge så är det inte konstigt ifall det känns fel att inte låta det bestämma, så sen kanske man börjar tvivla och tänka att man gjorde fel. Det är ok. Jag tänker att det får vara så och att det inte är konstigt att det är så. Och att jag får försöka ta hand om mig och vara snäll mot mig då, eller låta andra vara snälla mot mig om det går.

Tror det är bra att träna på sånt. Fast hoppas ändå att du slipper just nu, att du får ha lugn i dina sommardagar och att livet får kännas helt ok.

Värme och snällt
/Linnéa

19243016_1264853810293373_7545706908146964675_o

 

*****

Tänk på att torsdagsinläggen är skrivna till barndelar. Är du en vuxen del eller person får du gärna kommentera, men undvik att skriva sånt som små delar kan uppfatta som hotfullt, jobbigt eller som att de inte borde finnas. De här inläggen är framförallt deras plats.

Andra brev som är till dig som är liten och finns inuti:

 

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)