Gästbloggare

Problemet med anknytning och vård

Jag tror som sagt att anknytning är nödvändigt om man ska kunna läka svårare skador. Och att det nog för det mesta krävs en terapi med möjlighet att bygga upp en anknytning. Att det blir en för tung sak med för svåra påfrestningar om den läkande anknytningen bara ska vara i någon av ens privata relationer. Att terapi kan behövas som en plats där den värsta skräcken kan rymmas.

Och problemet är att vården som organisation är uppbyggd utifrån funktion snarare än relation. En människa som jobbar i vården är en funktion, tex terapeut. Men det finns nån konstig idé då om att alla som finns i den funktionen ska funka lika bra. Och att det ska gå bra att byta, för det är ju samma funktion även om det är olika människor.

Rätt mycket i psykiatrin bygger på det, att det är ok att skicka patienter hit och dit, att det inte egentligen gör så mycket om det är olika läkare varje gång eller om man flyttas från en slutenvårdsavdelning till en annan. För man erbjuds ju samma funktioner, samma bemanning, det finns läkare, skötare, sjuksköterskor.

Som om de inte var människor. Som om relationerna inte spelade nån roll. Som att människor nånsin kan bli utbytbara på det sättet.

Och jag pratar alltså nu om själva systemet, jag vet att det finns gott om människor som jobbar i systemet som tycker att relationer spelar roll. Men systemet är liksom inte uppbyggt utifrån relationer som en viktig del.

Jag tror att det är genom det man oftast retraumatiserar oss som redan var skadade när vi kom till vården. Att man bygger upp förtroende till människor som sen rycks bort. Gång på gång på gång. För varje gång blir det lite svårare att tro att nån ska stanna och för varje gång får man en bekräftelse på att det är bäst att klara sig själv och inte lita på någon.

Problemet är ju att det är helt fel. Det är inte bäst att klara sig själv, och man behöver människor att lita på. Ska man må bra behövs tillit, och man behöver finnas i relation. Inte för att det är nån form av svaghet, utan bara för att man är människa. Det är så det är att vara människa. Man behöver tillit och relationer.

Och om det är där man skadats, så är det svårt att läka i ett flöde av människor som byts ut, rycks bort, försvinner.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Christina: Jag har tyvärr ingen insyn i om det sker nåt sånt jobb från terapeuternas håll. Gissar att de inte är helt nöjda med hur det är nu. Är sånt väldigt fokus från samhällets sida på att det ska vara kort och effektivt och billigt. Men tror inte det är så billigt i längden, varken i pengar eller lidande.

    Blir så orimligt när de som har störst behov har svårast att få den hjälp de behöver, är nåt som hamnat väldigt snett då. Och privata samtal är hemskt dyrt och inte precis lätt att ha råd med för den som tex inte klarar att jobba.

  2. Lena: Ja. Det är ju så. Och blir på nåt sätt ännu värre av att det ses som normalt och att man blir sjukdomsförklarad om man inte mår bra av det. Helt vrickat.

  3. Jag är också tacksam att du tar upp det här. Jag förstår inte hur det kan få gå till som det gör inom ”vården”. Det kostar dessutom närmare 1000kr/gång att gå till privat psykoterapeut. Förr fanns medel att söka och även soc gav bidrag så att man (jag) åtminstone kunde leva på existensminimum när man gick i terapi. Skulle gärna vilja veta vad psykologerna själva säger om den här utvecklingen. Har du Linnéa någon insyn i om de som yrkesgrupp agerar för att förbättra möjligheterna till långa psykoterapier ? Alltså även för människor som inte har ekonomiska resurser? För idag är det precis som du säger, stor risk för att återtraumatiseras istället för att läka om man vänder sig till den offentliga vården. Skrämmande. Upprörande.

  4. Tack, tack, tack för att du tar upp det här! Man blir verkligen retraumatiserad av att mista de relationer man byggt upp med personer inom vården. Man tappar tilliten till både vården och andra människor av att alltid behöva träffa en ny läkare varje gång. Att varje gång man byggt upp en relation med en terapeut så blir man övergiven igen och såren rivs upp. Gång på gång…