Gästbloggare

Anknytning och terapi, del 4: objektkonstans

Det här inlägget är en fortsättning på del 1, del 2 och del 3.

Det finns något som kallas objektkonstans och som handlar om att man klarar att skapa sig inre bilder av sina anknytningspersoner, och att man klarar att hålla kvar dem, lita på att personerna är desamma även om man inte ses.

Som jag förstått det har många med anknytningsproblem också problem med det, att hålla kvar en person inuti. Och för att anknyta är det något nödvändigt, att lita på att personen är densamma, att hen inte är annorlunda nästa gång man ses.

I terapi har det varit lite komplicerat för mig. Beroende på hur starka minnen som varit framme och vilken del som varit mest aktiv har det varit olika svårt just att minnas att terapeuten är som hon brukar. (Eller ens att minnas vad det egentligen är hon brukar vara. Kanske misstolkade jag bara allt när jag var där? Det som kändes tryggt kanske bara var att jag blev lurad, eller var korkad och inte fattade, det kanske betydde att hon vill slippa mig?)

Det blev en träning, och tiden som (den första) terapeuten fanns kvar i mig kunde bli längre och längre. Till en början kunde vi inte hålla kvar henne utan måste börja om och känna efter vem hon var varje gång vi sågs. Sen gick det bättre, hon kunde finnas kvar för det mesta, men vi tappade henne vid kriser tex vid svåra minnen, och om det var nåt annat särskilt påfrestande. Sen var det mest vid längre uppehåll eller om nåt i relationen mellan oss var konfliktfyllt som vi tappade henne.

Det gick trots allt, att lära oss det. Att minnas henne, lita på henne, veta att hon ville väl. Sånt där grundläggande.

Problemet när jag blev för sjuk och vi inte kunde ses på väldigt länge, och hon försvann sen utan nåt bra avslut, var att så mycket av det som gällt inte längre gällde. Jag fick tex inte behöva, det fick jag göra först när jag kunde komma till mottagningen. Och det jätteviktiga i att vi skulle ses och laga det som gått sönder upphörde också. Och en del annat, det blev väldigt trasigt då.

Jag tror att en av de största påfrestningarna på mitt påbörjade bygge av en ny inre anknytningsmodell var att det inte längre gick att veta vem hon var och vad hon stod för. Var hon den som lämnade mig ensam när jag mådde som allra sämst och sen gav mig ett värdelöst avslut och försvann? Ja, det var hon ju. Det blev för svårt att samtidigt hålla kvar det trygga och läkande och det som varit bra och göra det till vad som egentligen var sant och viktigt. Och samtidigt gick det inte att göra henne bara till en hemsk svikare, för det var inte heller sant, inte bara. Det blev en röra där, min inre bild av henne upplöstes liksom i kaos, och det gick inte med anknytningen då.

Det var väl för mycket som liknade saker jag varit med om i tidigare anknytningar också, som gjorde att det blev värre, triggande, bekräftande, för svårt att gå vidare med utan att det hade fått någon upplösning.

Och jag tror att det viktigaste som hände de gångerna vi kunde träffas sen, var att min inre bild av henne kunde återskapas och sluta vara kaos. Jag fick inte svar på så mycket av det jag hade behövt svar på, vi hann inte prata ens om alla de viktigaste sakerna, det var inte så mycket av det som gått sönder som hann lagas. Men det hann vi laga, hon hann bli sig själv igen, på nåt sätt. Inte kaos i mig. Utan en viktig person som hjälpt mycket och som jag anknutit till, och som trots allt ville väl även när det blev fel.

Sen gick det att gå vidare. Andra saker kunde andra hjälpa mig med, men det kaos hon blivit i mig kunde jag inte klara att ordna upp själv, kanske framförallt eftersom det blivit så ihoptrasslat med gamla saker i mig. Ingen annan kunde säga vem hon varit för mig på ett sätt så det hjälpte. Men det hjälpte att ses. Att få känna efter. Minnas lite av det som varit. Återskapa henne i mig.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Det är svårt när ingen finns kvar i en. Finns liksom inget stabilt i världen då.

    Jag förstod inte riktigt slutet på din kommentar, men med de två terapeuterna jag skrivit om har jag lärt mig att det går att lita på andra människor, världen och mig själv, och jag har läkt mycket i mina anknytningsskador. Som det är nu tror jag inte att jag behöver terapi, så jag letar inte efter och längtar inte efter en ny terapeut. Jag har kvar tryggheten från de gamla i mig.

  2. Inte komma ihåg sin t gör jag inte ens många års terapi. Men, inne mig nu vet jag att t vill hjälpa o stödja mig. Men, svårt att relationer försvinner o inte kommer ihåg inte ens mina kära o nära. Jag kommer inte min man bara försvinner över en dag så tar tag komma in i relationen eller våga lita på honom. Mina egna vuxna barn kommer inte ihåg de ser ut min inne mig vet jag mina barn men det tar tag i relationen. Det skillnad på vuxna barn är inte rädd för dem.

    Jag har som du skriver inte lärt mig relationer kan vara kvar personer förvinner o då försvinner allt. Det svårt att alltid vara lite rädd fast känner min man så har ingen relation. De mycket som blir förstört när inte lärt sig som litet barn. Jag byter del för varje relation vi är i.

    Det krävs att t är kvar o det tar så lång tid lita på t ..kanske aldrig bli så men kan bli någorlunda …

    Jag förstår vill du inte ha ny terapi …men finns t som kan lita på….men klart inte lita på livet…