Gästbloggare

Anknytning och terapi, del 3

Det här inlägget är en fortsättning på del 1 och del 2, och följs av del 4 (länken fungerar när inlägget publicerats).

Det slutade ändå inte riktigt så med den första terapeuten. Inte bara i trasigt övergivande. Jag kämpade i flera år med det, försökte ta mig förbi det, men det fanns sår som blev då som jag inte alls fattade hur jag skulle ta hand om. De stod liksom i vägen just för det, blockerade just de aspekterna av tillit och anknytning som behövts för att de skulle kunna läka.

Jag hade min andra terapeut, men det gick inte med henne heller, att läka det som gått sönder i det första avslutet. Jag hittade inte vägarna och inte sätten och jag vet inte, kanske hade det gått om jag fått ännu mer tid på mig, men det kändes aldrig så.

När första terapeuten bytte jobb hade hon fått den nya arbetsgivaren att gå med på att jag skulle få träffa henne för att ha en kort avslutande period. Hon fattade väl också att det inte blev så bra, att det slutade som det gjorde. Väldigt länge var det ett hopp, fast rätt abstrakt, för jag var så dålig i kroppen. (Den andra terapeuten hade jag kontakt med på telefon och mail, så den kontakten byggde inte på fysisk friskhet.)

Fast sen gick det, jag blev lite bättre och lite till, och vi kunde ses några gånger. Det blev en väldigt kort period och inte i en form som jag behövt eller som kunde anpassas efter mitt sjuka, men det blev några gånger. De där gångerna var väldigt värdefulla. Väldigt smärtsamma och kämpiga och svåra, men de betydde enormt mycket. Att få ses igen och bli påmind om nåt av hur relationen varit, nåt av det trygga. Att prata om det som varit och få höra lite hur hon tänkt om olika saker. Jag har nog svårt att sätta ord på exakt vad det var som spelade så stor roll, men de där gångerna var helt avgörande.

Det var inte som att allt hann falla på plats under de gångerna vi sågs, men de gav mig något som tog bort det omöjliga och gjorde det möjligt att slippa gå runt med öppna sår. På egen hand och med den andra terapeuten gick det att ta hand om det sen, efter det. Det var som att nåt av den anknytning som funnits med första terapeuten återupprättades och blev verklig igen, och kunde vara med mig som nåt gott. Det hade varit helt omöjligt tidigare.

Det är svårt med orden, men jag vet i alla fall att det blev annorlunda efter det, att det blev möjligt att gå vidare, och att anknytningen till den andra terapeuten också ändrades pga det. Jag tror att det var därför avslutet med den andra terapeuten blev möjligt att klara utan att gå sönder, för något som läkte då.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Ja :/ för varje gång det händer bekräftar det och stärker det ju mönstret som säger att ingen stannar kvar och att det inte går att lita på någon riktigt. Istället för att läka gamla sår blir de djupare.

    <3

  2. Terapeuter som försvunnit innan jag var redo, gång på gång på gång. Som jag var och en knöt an till. Det skadade mig mer och mer för var gång det hände.
    En av terapeuterna (som slutade pga tidig pensionering) valde dock att fortsätta ha lite kontakt med mig privat. Detta har varit läkande i sig och mycket betydelsefullt.
    Vill säga tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter av vård och anknytning.
    Hanna