Gästbloggare

Anknytning och terapi, del 2

Det här inlägget är en fortsättning på det förra, och följs av del 3 och del 4 (länkarna funkar när inläggen publicerats).

Med min andra terapeut slutade det också med att jag blev lämnad ensam. Båda hade såklart lovat att jag skulle få fortsätta tills jag var färdig. Båda var bra och empatiska människor och fattade rätt mycket av det som handlade om relation. Det var bara att det inte blev så.

Med den andra var situationen annorlunda, kanske var den största skillnaden att hon försvann för att hon blev sjuk. Det var lättare att bli lämnad för att hon mådde för dåligt för kontakt, att den första försvunnit för att jag mådde för dåligt för att ta mig till mottagningen var mer komplicerat. Kontakten hade ju byggt på att jag fick behöva, att jag skulle få hjälp då, men när jag behövde som allra mest så fick jag nästan ingenting. Bara en trasig väntan, och sen att bli lämnad.

När den andra blev sjuk kunde jag behöva och bli utan hjälp utan att det egentligen stred mot vår överenskommelse. Jag visste att hon ville finnas för mig, jag fick behöva, och det kändes inte falskt eftersom problemet var ett annat den gången.

Också med henne var det saker i relationen som gick sönder av att jag blev lämnad ensam och saker som blev då, och också med henne fanns det en tanke om ett sen, att fortsätta och åtminstone göra ett bra avslut. Det var en privat terapi till skillnad från den första som var i psykiatrin, så det kunde vara möjligt på ett annat sätt. Det gick att forma ramarna för kontakten lite friare.

Den största skillnaden var kanske ändå att jag kommit längre. Att min inre modell för anknytning hunnit byggas upp och bli hyfsat stark. Jag fick göra en del jobb på egen hand när hon försvann, men den rasade inte. Den höll. (Och lite håller man väl alltid på att bygga på den, den blir väl aldrig färdig.)

Sen växte jag ifrån terapin. Jag var kvar i relationen känslomässigt även om hon var borta, men mer och mer kände jag att jag inte ville eller behövde fortsätta terapin. Jag tänkte först att jag ville ha ett avslut, att vi kunde ha kontakt ett tag sen, för det. Fast sen gick det mer tid och sen kände jag att det var slitsamt att vara i relationen fast den knappt fanns i praktiken, att jag behövde avsluta och att det fick bli på de sätt jag kunde göra på egen hand.

Jag tror det var en viktig skillnad också att jag fick den tid jag behövde. Även när hon var sjuk och borta. Hade hon bestämt att vi måste ta beslutet att avsluta terapin innan jag var färdig för det hade det blivit ännu något som kunde skada och bli mer av ett svek. Fast nu fanns hon och relationen ändå där, på sitt sätt, och jag fick ta den tid det tog för att växa ur den, även om det nu blev på egen hand. Jag fick ta beslutet om när jag var färdig för avslut och på vilket sätt det var möjligt när omständigheterna var som de var.

Det blir sällan så med psykiatrin, att patienter ges så mycket tid, framförallt inte vid avslut. Och kanske framförallt inte när någon rycks bort för att den ska byta jobb eller så. Och jag vet inte om det hade hjälpt med den första terapeuten, för jag var inte alls där då, inte alls redo för att avsluta och lämnas ensam med mina skador.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)