Gästbloggare

Anknytning och terapi, del 1

Det här inlägget är till stor del en fortsättning på det förra inlägget.

I terapi blir det kanske tydligast hur viktigt det är med anknytning. Tydligast för att det är där man kan använda det som en god kraft, men också tydligast för att det är där relationen blir som starkast. Det är där man kan våga skala bort sina skydd, visa sig, vara sårbar, släppa in en annan människa. Där tilliten blir helt grundläggande, på ett helt annat sätt än om man tex ska ta medicin och våga lita på att läkaren vet vad hen skriver ut.

Man riskerar så mycket, med att bli så sårbar, och relationen är det som bär. Tilliten, anknytningen.

Det är också där det kan bli djupast sår om nån försvinner mitt i. Det går inte att byta ut en relation mot en annan, och att bli lämnad ensam för att nån tex byter jobb är intellektuellt begripligt. Men om man börjat göra sig en ny inre modell för anknytning som fortfarande är skranglig och inte kan stå utan stöd, då kan den gå sönder alldeles om personen den lutade mot försvinner.

Med min första terapeut blev det rätt mycket så. Ett skadat och sårigt avslut. Jag vet inte varför jag börjar att berätta om det här, jag hade egentligen tänkt skriva om det trygga och ljusa med anknytning, det läkande. Kanske behöver jag först låtsas om baksidan. Hur ont det kan göra. Hur illa nån kan göra en, utan att ens mena illa.

Jag blev för sjuk i kroppen och kunde inte ta mig till mottagningen. Vi skulle återuppta terapin sen, när jag orkade komma igen. Det hade varit så tidigare, som mest några månader. Och visst, jag kände att det var allvarligare den gången, men tänkte att det kanske handlade om ett halvår.

Vi pratade litegrann i telefon under tiden, men det blev ofta fel och det var bara en väntan på att återuppta relationen och terapin på riktigt. Ett sätt att stå ut. Det var hela tiden så, en parantes, en smärtsam period. Mycket i relationen gick sönder där, mycket i trygghet och mycket av det jag behövde. Men det blev ändå hanterbart eftersom det fanns ett efter. Ett sen. Sen när jag orkade komma till mottagningen igen skulle det kunna bli bra igen och vi skulle kunna laga det som gick sönder. Den tilliten fanns kvar.

Fast det tog inte ett halvår. Det tog flera år, och innan de åren var slut så bytte terapeuten jobb. Några få och rätt dåliga telefonsamtal blev det till avslut och sen var hon borta. Sen fanns det inget efter mer, inget sen. Bara allt som gått sönder och som jag lämnats ensam med, och min rangliga anknytningsmodell inuti rasade och jag var inte stark nog att hålla emot. Det hade tagit slut innan jag var det.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Christina: <3

  2. Lena: Absolut, tror att det är bra ju mer synliga problemen blir. Jag gör det jag orkar genom att skriva här, hoppas andra orkar jobba på annat sätt.

  3. Jag tror det mycket som gör att inte terapeuter stannar i sitt yrke. Att jobba med psykisk sjuka människor är inte så status. Jag tror att psykologer som har utbildning i detta vet om att det viktigt att stanna kvar o för skapat en kontakt. Tror att det beror på ledningen o psykologer de har ingen hög klassad inom psykvården (psykiatrin läkaren). Vist finns som alltid blivande psykologer som inte vet eller tagit till sig kunskaper som alla yrkesgrupper. De många patienter som de ska behandla o ingen tar hänsyn till människor rör sig om o det tar tid många år…

    Jag tror att diagnosen som ddnos/did måste bli känd i media att finns kvinnor (mest) lider av sexuella övergrepp hela livet o vilka följder det blir om det inte får trauma behandling o stöd i sin dissociation. PTSD känd bland flyktningar (det är bra för de behöver stöd o hjälp) o andra trauma men talas sällan om gäller sexuella övergrepp barndomen. Jag tror om vi ska blir mer synliga bland politiker o personer i högre upp kommer det förstå mera se till att det kanske behövs resurser på annat sätt, bara de viste vad vi får kämpa för att överleva varje dag.

  4. Dina texter borde ingå i kurslitteraturen för blivande psykoterapeuter!!!