Gästbloggare

”a long and compassionate history of understanding DID”

Jag kollade lite på hemsidan som tillhör författaren till Dear little ones-boken (som jag skrev om i ett inlägg i förra veckan).

Som en del av presentationen av henne står detta:

”Jade lives in the US and blogs primarily about topics related to trauma, dissociation, Dissociative Identity Disorder, attachment, and ritual abuse. She also plans to be trained in how to counsel and pray with SRA survivors in person so she can use her understanding and knowledge of SRA survivors’ issues in a face to face setting. She works with a local healing ministry that has a long and compassionate history of understanding DID.”
Ibland bubblar bara så mycket sorg upp. Här känns det nästan som en omöjlig dröm att det ska finnas en psykiatri som har kunskap om och kan hjälpa människor med DID (och andra dissociativa tillstånd). Och det kan göra så ont och dra i så mycket ledsenhet och ensamhet inuti, att bara få en glimt av hur det hade kunnat vara. Ett kyrkligt sammanhang som har en lång historia av att förstå DID? Ett sammanhang överhuvudtaget som har en lång historia av att förstå DID, och ett sammanhang som inte ens är i vården?

Jag antar att man kan känna hopp i att det finns nån annanstans. Då borde det inte vara omöjligt att det kan finnas här också, så småningom. Fast känns inte så. Känns bara av hålet inuti, det som handlar om att inte ha fått sånt jag egentligen behövt få, för att sånt jag behövt att det fanns inte funnits. Inte här, inte i den verklighet som är och som varit min.

Och kanske att det också gör lite ont i det som handlar om min vilsenhet om var jag egentligen kan ha min plats nu framöver, var jag kan spela roll och sådär. Tänk om det funnits nån församling som var van vid att hjälpa människor med DID. Det är ju inte säkert att jag skulle ha passat där ändå, men att det inte ens finns är liksom en möjlighet som är borttagen.

Jag antar att jag inte ens tänkt på att det är en möjlighet som kunde ha funnits, men det gör ont att inse att det är så. Den finns nån annanstans. Då hade den kunnat finnas här också. Men det är så mycket som bromsar här, det känns inte som att det är på väg, knappt ens möjligt att det kan hända nånsin. Det är så långt kvar ens till en vård med ok kunskaper om dissociation. Resten är en så avlägsen dröm att jag inte orkar tro på den. Och i att vägen känns så oändligt lång finns det mycket sorg.

Om Linnéa
Linnéa Regnlund

Jag var splittrad förut, var flera delar inuti, skadad av svåra saker jag utsatts för. Nu är jag bara en. Det är bra, och kanske mer komplicerat än man kan tro. Här på bloggen skriver jag om trauma och dissociation, om försöken att hitta ett fungerande liv, och tankar på det som är och varit. Välkommen att dela en bit av min resa med mig!

Inlägget är kategoriserat som: Trauma och dissociation

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)