Gästbloggare

Panikscenriot som uppstår när jag får en diarréattack på en offentlig plats

blogg1

Hej allihopa!

Idag är det fredag och jag är på riktigt bra humör. Tänk hur det kan svänga, från en dag till en annan. Jag vet dock exakt varför jag är på så bra humör idag.

Igår träffade jag en kompis som jag inte sett på länge. Vi hade en supertrevlig och rolig kväll tillsammans.Dock hade jag väldigt mycket ångest och oroskänslor när jag begav mig in till stan för att träffa henne. Magen kändes uppblåst, bubblig och otroligt instabil – som att jag skulle kunnat bli akut bajsnödig vilken sekund som helst.

Jag bestämde mig för att göra några ärenden själv i stan innan vi skulle ses, som jag alltid gör. Jag måste liksom ”öva mig” en stund, på att vara i stan innan jag är redo att träffa någon. När min mage är sådär instabil känner jag mig sjukt nervös av att vara i stan bland alla människor. Jag måste i princip alltid besöka t-centralens toalett första kvarten jag är i stan. Magen triggas av nervositeten som uppstår när jag går in i affärer – det är varmt, trångt och mycket folk- och jag blir superstressad. Inte alltid dock- är magen lugn och normal en dag så händer inte detta.

Jag ska vara noga med att förklara att jag är inte rädd eller nervös för att vara i stan bland massor av människor – det är när jag har diarré som detta känns jobbigt. Förstår ni skillnaden? Det är som natt och dag, när jag är normal i magen och när den är instabil. Vissa missförstår mig och tror att jag har problem med stress och nervositet – som utlöser diarréattackerna. Så är det inte, jag skulle inte vara nervös om jag visste att magen var normal.

Det händer något med ens psyke när det mullrar och bubblar i magen. Man undrar om en ny bajsattack kommer starta vilken sekund som helst. När det händer, när jag blir sådär akut bajsnödig, då går jag igenom flera stadier:

1. först känner jag hur det vänder sig i magen, och då vet jag att jag max har fem minuter på mig att hinna till en toalett.

2. Nästa sak som händer är att min hjärna snabbt som sjutton försöker göra en plan: var ligger närmaste toa; vilken är snabbaste vägen dit; kommer jag hinna och har jag mynt med mig.

3. Nästa steg är helt beroende på om toasituationen är besvärlig eller enkel: vet jag att en ledig toa finns inom ett kort gångavstånd känner jag lugn, vet jag vart en toa finns fast det är lite väl långt borta – plus risk för att toan är upptagen/ lång kö till den – då blir jag supernervös; vet jag inte vart en toa finns över huvud taget uppstår panik inom mig.

4. Nästa steg är svett, jag blir oftast så uppstressad att jag genast börjar svetta enormt: hela ryggen blir blöt, svett droppar från min överläpp och armhålorna ska vi inte ens tala om. Att jag brukar få lökringar är en underdrift. Jag brukar ha MELONringar.

5. Nästa steg är att magen mullrar och bubblar samtidigt som att det börjar trycka där bak (if you know what I mean). Om jag vid det laget inte har en toa inom synhåll uppstår en helt ny nivå av panik och insikten att JAG KOMMER SKITA PÅ MIG (inom 1-3 minuter) uppstår i mitt huvud. Så det blir alltid så att jag sicksackar mellan alla människor, mumlar ”ursäkta”, flåsar panikartat – svettas ännu mer, magen mullrar ytterligare och jag vet att skräckscenariot är ännu närmare.

6. Slutligen: när jag inser att jag hinner: toan är ledig; då stannar paniken. Flåset, svettandet och magen som skriker – stannar upp. Nu vet jag att jag har klarat mig, ännu en gång. När jag väl drar ner brallorna så bara kommer det, som att 30 sekunder senare inte hade gått. Det var PRECIS i rättan tid som jag hann. Det var på håret!

Sådan här panik upplever jag VARJE gång jag är på stan, i en galleria eller på en flygplats. Jag upplever även sådana här scenarion när jag är ute på stan, ute och reser eller på tågstationer. Jag upplever det här på väg hem. Jag upplever ibland det här påväg till jobbet.

Jag är seriöst alltid en millesekund ifrån att skita på mig och enda anledningen till att det aldrig händer är för att jag KRIGAR som bara den, det är på liv och död i princip. Jag gör allt jag bara kan för att hinna. Och priset? En helt slut människa, fysiskt och psykiskt. Efter ett sådant här scenario, när jag kommer ut från toan efter en fruktansvärd diarréattack så skakar hela jag. Adrenalinet har börjat avta och jag går från att ha varit i fullständigt ”FIGHT MODE” till att sakta bli normal och lugn igen. Jag torkar bort svetten från pannan och överläppen. Jag har ofast klätt av mig alla ytterplagg/tjocktröjor och står nu med en t-shirt genomdränkt av svett, på rygg, bröst och under armarna. Jag skakar, är trött och ledsen. Ledsen för den psykiska terrorn jag precis blivit utsatt för. Stressen över att kanske skita på sig offentligt är fruktansvärd. Tankarna som hinner flöda igenom min hjärna är många, medan jag skyndar mig till toan – men även efteråt. Hur skulle det se ut, om jag mitt i Mall of Scandinavia eller mitt på Sergelstorg skulle börja skita på mig?

En sak ni ska veta är att det är inte bara så att det skulle synas på mina byxor, utan hela jag skulle genomgå något slags krampanfall. Smärtan jag upplever innan jag får ut den här skiten – som måste ut genast – är outhärdlig. Man vill inget annat än att sätta sig på en toa. Det gör så ont! När jag sedan väl sitter på en toa så krampar hela min kropp något helt fruktansvärt: för att av någon anledning få ut ALLT så fort som möjligt. Det är som om jag hade gift – eller ett monster i mig, som kroppen måste stöta ut så fort som bara möjligt.

Ni vet när man ser fjantiga filmer som Dum dummare och liknande? Då är det ofta en cringey toascen där en person liksom ”sprejar” ner toan med sin skit. Förlåt för den visuella bilden, men sådär är det ofta. Det är verkligen en riktig diarréattack, nästan varje gång.

dumb-and-dumber-harry-toilet

 

(Bild från fimpen Dum dummare)

Varför jag ska behöva ha det såhär är en gåta. Hur länge jag ska stå ut med att genomlida detta scenario, gång på gång, vet jag inte heller. Hittills så har jag ändå accepterat det rätt bra. Det är bara såhär jag har det. Det är bara resa sig, borsta av sig och gå vidare. Ingenting föredras av att jag lägger mig ner och ger upp eller klagar över det.

Jag fortsätter att gå i stan, i gallerior, åker kommunalt och reser. Det enda är att jag helst gör det ensam, eller med någon jag verkligen är bekväm med. För tanken på att skita på mig offentligt är riktigt hemsk, men att skita på mig i sällskap av en kompis känns helt otänkbar. Jag vill heller inte behöva rusa till en toa med en kompis hack i häl. Jag skulle känna mig så mycket mer panikslagen om jag hade en person som bevittnade detta.

Någon frågade mig för ett tag sedan hur ofta det här händer och jag skulle säga, minst 3-6 gånger i månaden. Ibland flera gånger i veckan. Det skulle hända betydligt oftare om det vore så att jag var i sådana miljöer oftare. Jag är ju många dagar bara hemma, och då sker det inte, alltså paniken. Jag har ju så nära till toan att det bara är att gå dit direkt. Men jag får förstås kramp i magen hemma också.

Det är tröttsamt att behöva tänka så mycket på toaletter och att inte kunna vara harmonisk och lita på sin kropp. Ibland tänker jag att en stomioperation skulle befria mig enormt. Men, jag klarar trots av att leva såhär, och jag gör faktiskt hellre det, än att behöva ha en påminnelse om att jag är sjuk/annorlunda varje dag. Att ha en stomipåse på magen vore väldigt deppigt för mig. Jag vet inte hur ni känner, som har en, ni kanske trivs och har accepterat den. Jag antar att jag är rätt ytlig. Tyvärr bryr jag mig allt för mycket om vad andra tycker om mitt utseende och jag lägger mycket tid på att vara fin och snygg. Det är sorgligt egentligen. Att jag är så. Jag har t.ex. sagt att jag hellre dör än tar cortison och blir svullen och tjock i ansiktet igen. Det är en helt annan historia som jag får gå in på senare.

Om ni också har det såhär, med att ständigt springa i panik till toaletter så vill jag ge er en stor stöttande kram. Jag vill också säga att ni är så himla starta som kämpar på, det är inte alltid lätt och ibland vill man bara ge upp, men fortsätt kämpa och Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Tack för att du berättar, det känns så bra att veta att man inte är ensam, men samtidigt är det så synd att du också har det såhär ibland. Jag håller verkligen med! Fler toaletter behövs, och mer utspritt i stan!
    Jag förstår dig, jag tycker också att det känns jättejobbigt att gå på toa hemma hos andra, för det mesta. Jag har aldrig testat Imodium men Dimor (tror de har samma förstoppade effekt) men jag upplever ofta att jag blir lite för förstoppad och istället kommer ALLT två dagar senare och då mår jag förjävligt. Dock brukar jag förstås också ta det om jag ska resa eller så och vill va lite mer stabil i magen.
    Resor funkar sådär. Någon gång gick jag på toa 6-8 gånger på Arlanda, på flyget och på flygplatsen när vi kom fram. Det var ett helvete. Men oftast när jag sitter ner, som på ett flyg, så startar inte magen igång. Jag har kunnat åka bil från Stockholm till Skåne vilket tar ca 6 timmar, utan att gå på toa. Tror det är så för att tarmarna inte rör sig så mycket när man sitter ner. Min mage startar oftast när jag rört på mig en stund, efter en kvarts promenad blir jag ofta bajsnödig t.ex.

    Haha jaa den scenen är både så pinsam men ändå så rolig! När han sitter och svettas när de äter indiska maten också, det känner jag igen haha. Ja humor gör allt lättare! Stay Strong fina du!! <3

  2. Åh igenkänningsfaktorn är verkligen through the roof! Din diagnos är mycket tuffare än min (jag har bara IBS) så jag vill inte påstå att jag vet precis vad du går igenom men jag kan relatera jättemycket till oron som uppstår i vissa situationer när man befinner sig lång borta från en toalett. Det måste sägas: Sverige är mycket dåligt på offentliga toaletter. Det finns knappt några, de är dyra, det är alltid köer. I andra länder finns det toaletter på varje t-banestation tex. Suck…

    I alla fall så finns det vissa scenario som jag alltid bävar inför: sitta i mitten av raden på bio eller på teatern, vara hemma hos en kompis (för jag tycker det är pinsamt och på nåt dumt sätt respektlöst att använda deras toa för ”det”), långa promenader, flygresor. För mig hjälper Imodium ganska mycket och jag brukar ta det om jag ska resa eller vara i en annan situation där jag inte vill att magen är i vägen.

    Hur funkar det för dig på resor, förresten? Alla flygplan har toa men det är oftast kö har jag märkt.

    Och ja panik och stress gör allting mycket värre. Magen blir tokig av det och det är ännu svårare att hålla sig.

    Apropå bajsscener i filmer: jag gillar den med Ben Stiller som äter indisk mat på dejt och måste sedan storbajsa hemma hos Jen Aniston. Det är på nåt sätt så befriande att se, man måste ju ha kvar sitt humor liksom :D