Gästbloggare

Min självbild förändrades när jag fick min diagnos

blogg1

Hej allihopa!

Jag kom att tänka på en sak som jag bara måste skriva om.

När jag fick veta att jag hade Crohns sjukdom så hade jag väldigt svårt att acceptera vad det skulle innebära. Faktamässigt så förstod jag vilka symptomen var samt att det är en kronisk sjukdom vilket innebär att jag ska ha den hela livet, men trots att jag visste det så ville jag inte tro på det. Jag gick in i förnekelse.

Jag levde ganska länge i förnekelse, jag motade ständigt bort alla tankar på sjukdomen och låtsades att allt var precis som vanligt, att jag inte alls var sjuk. Jag sade inte till vännerna i skolan att jag hade Crohns, för jag ville inte ens själv tro på det. Så länge de andra i skolan trodde att jag var frisk så kunde jag lika gärna vara det. Min självbild var beroende av hur andra människor såg mig. Om de trodde att jag var en helt vanlig tjej, utan sjukdom, så var jag det också. Jag älskade att låtsas. Jag älskade att bara få vara vanlig. Men ibland gjorde sig sjukdomen påmind och jag fick jobba väldigt hårt för att det inte skulle märkas att jag inte var frisk.

Jag var livrädd för att sanningen skulle komma ut på skolan. Om folk fick veta att jag har Crohns så skulle de hela tiden säga ”du vet, den där sjuka tjejen” eller ”du vet Therese, med Crohns” eller ”hon med Crohns du vet”. För sorgligt nog var det så många pratade om en kille i skolan som hade en sjukdom. Han var stämplad, det var som att han hade en text i pannan som skvallrade om att han var sjuk. Han var alltid den där speciella killen, som hade något som de andra inte hade. Han var inte mobbad men han var smått särbehandlad. Det ville jag inte bli.

Jag trodde att alla skulle få en helt annan bild av mig om de fick reda på att jag har Crohns. Jag trodde att sjukdomen och allt vad den innebär skulle överskugga min glada personlighet och mina talanger. Jag skulle bli en stackare, ett offer. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig!

Tillslut gick det inte att låtsas längre. Jag var på sjukhus i flera veckor och tog tillslut beslutet att klassen skulle få veta allt. Eller tja, inte allt. Men de fick veta att jag har Crohns och att det var därför jag var på sjukhus.

När jag kom tillbaka så kändes det som att alla hade pratat om mig i flera veckor, spekulerat och skvallrat. Det kändes som att de tittade på mig med nyfikna men också dömande blickar. Ingen vågade komma fram och fråga något om Crohns eller hur jag mådde, eller hur tiden på sjukhuset varit. De bara stirrade på mig. Mina närmaste vänner låtsades som att det regnade och pratade om helt vardagliga saker, som om jag inte hade vart borta. I efterhand har jag fått veta att i alla fall en av tjejerna kände sig litet sviken av att jag inte berättat tidigare om min sjukdom.

Jag tror inte de förstod, att jag skämdes otroligt mycket. Jag hatade mitt nya jag. Jag hatade att jag numera var en sjuk person. Jag ville absolut inte vara det. Jag var ingen stackare. Jag ville inte sätta en stämpel i pannan på mig själv. Jag ville bara vara jag.

Många, många år senare accepterade jag sjukdomen. Jag har varit med om en berg och dalbana med många dippar. Tillslut fattade jag vad mitt nya liv innebar. Jag insåg att jag inte kan förneka eller glömma sjukdomen, hur mycket jag än försöker. Jag får skov hela tiden och påminns varenda dag om att jag är sjuk. Det är okej. Jag klarar av att vara sjuk, jag är stark och positiv. Dock var det svårt att slutligen inse att den här sjukdomen är här för att stanna och den påverkar och begränsar mig en hel del. När jag slutligen insåg att jag måste ”vika ner mig” för sjukdomen, att jag inte kan besegra den eller låtsas som att den inte finns, då blev jag ledsen.

Jag sörjde mitt gamla liv och mitt gamla jag en tid. Jag sörjer fortfarande. När jag tänker på hur mitt liv skulle sett ut utan sjukdomen, då får jag litet ångest. Jag vet att jag hade sluppit en hel del lidande och kämpande och jag vet att mitt liv skulle varit mycket lättare och gladare utan sjukdomen. Men ändå så har jag accepterat den.

”Okej, jag har Crohns. Jag kommer alltid ha Crohns. Det är ingen idé att tänka ”tänk om…”. Livet är nu och jag måste göra det bästa av det. Det bästa jag kan göra är precis det jag gör nu. Jag skriver och pratar öppet om att jag har denna sjukdom och kanske… förhoppningsvis, så hjälper jag andra.” Det är så jag måste tänka.

Mellan dagis och mellanstadieålder så drömde jag om att bli popstjärna. När jag gick i högstadiet drömde jag om att vinna Nobelpriset, helst i litteratur. I hela mitt liv har jag velat bli något stort, jag har alltid velat bli sedd och beundrad. För några år sedan dalade mitt självförtroende litet när jag insåg vilka begränsningar Crohns satt för mig. Nu har jag peppat upp mig själv igen och insett att vägen mot framgång kommer vara litet mer krokig än om jag inte var sjuk, det kommer ta mer tid och tålamod. Jag kommer att bli sjuk, igen och igen, och tvingas ta pauser… men tillslut vet jag att jag kommer nå mina drömmar, oavsett vad de är.

I nuläget vet jag inte riktigt vad jag vill bli, men känslan av att jag vill åstadkomma något stort finns kvar inom mig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en förebild på det här viset, jag trodde ju att jag skulle bli en popstjärna när jag var liten. Nu får jag istället kommentarer på bloggen och min YouTubekanal, för att jag pratar om min sjukdom. Folk skriver att jag är en inspiration. Det värmer otroligt mycket!

Crohns har inte bara åsamkat mig elände... Crohns har också givit mig fantastiska saker. Gemenskap, insikter, ödmjukhet, tacksamhet, mod… och så mycket mer.

Nu skäms jag inte för att jag har Crohns, jag skulle stolt bära upp en t-shirt där det står att jag har Crohns. Jag hade fel. Att man har Crohns innebär inte att man är ett offer, det innebär att man är en kämpe!

Stay Strong bästa ni, hoppas ni har en superbra fredag! Kram!

 

 

 

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)