Gästbloggare

Jag orkar inte leva såhär! Magen begränsar mig för mycket!

blogg1

Hej allihopa!

Först och främst vill jag bara säga förlåt om jag verkat negativ den senaste tiden. Det känns som att jag bara skriver om massa problem och klagar hela tiden. Jag brukade vara mycket mer positiv och lättsam gällande min sjukdom men den senaste tiden, eller egentligen det senaste året eller litet mer, så har jag känt att jag inte orkar mer. Jag har fått nog. Jag vill bara vara frisk.

Nu ska jag berätta om min dag och hur mitt liv är för det mesta nu för tiden.

Idag skulle jag på ett möte i stan. Jag stannade i t-centralen längs med vägen för att gå på toa. När jag åter igen stod på tunnelbaneperrongen för att ta nästa t-bana vände det sig i magen. ”Nej”, tänkte jag, ”jag var ju just på toa! Jag kan inte gå tillbaka nu”. På grund av att det kändes pinsamt men även omständigt valde jag att inte gå tillbaka till toan. Jag skulle dessutom blivit sen. Så jag åkte till Ötermalms torg. Minutrarna som hann passera från t-centralen, en station och sedan vägen upp för rulltrapporna var outhärdliga. Jag led enormt. Det tryckte på och jag kände mig panikslagen. Vart jag snabbast skulle hitta en toa var allt jag kunde tänka på. Jag kände mig yr, svetten rann längs med ryggen och jag kände mig illamående. ”Låt mig bara dö här och nu” tänkte jag som så många andra gånger. Det är inte bara att jag är nervös över att hitta en toa i tid när det här händer, mina inälvor håller literally på att döda mig, känns det som. Det gör så ONT i magen, ja i hela tarmsystemet när den här krampen kommer. Hinner det ta för lång tid innan jag hinner till en toa kan jag svära att jag skulle falla ihop av smärta.

Jag vek mig nästan dubbelt när jag stod i rulltrappan. Hade jag gått uppför rulltrappan hade jag höjt min puls ytterligare vilket hade påskyndat tarmrörelserna ytterligare, så att jag säkert hade skitit på mig. Jag försökte bevara något slags lugn och gick sakta mot utgången. Väl ute på gatan insåg jag att jag gått upp på helt fel sida. Det var bara att vända om, ner på perrongen igen och uppför rulltrappan på nästa sida. Det var nästan så att jag började be till Gud.

Jag började fundera på ursäkter för vad jag skulle säga till tjejen jag skulle ha möte med om jag skulle skita på mig. Att ställa in tio minuter innan ett möte är ju lite konstigt och framför allt oartigt.

Väl uppe på gatan så fick jag syn på en restaurang som jag utan att blinka gick rakt in i. Personalen tittade upp på mig men jag gick raka vägen mot toan, utan ett ord. Som tur var sa de inget. När jag smällde igen dörren till toabåset var jag så lättad och tacksam. ”Thank God I made it!”

Sedan var det bara att skynda till mötet. Jag hann i tid. Efter mötet kände jag mig helt slut. Den fysiska och psykiska persen jag varit med om innan mötet hade tagit all min energi. Jag började lunka hemåt, trött och nedstämd. Mötet gick bra men jag kunde inte känna mig glad. Jag var inta stolt eller nöjd över dagens prestation. Tvärt om, jag kände mig rätt usel. Om jag knappt ens klarar att ta mig från en plats till en annan, hur ska jag då kunna ha ett normalt liv? Hur ska jag kunna jobba heltid? Hur ska jag kunna leva fullt ut? Träffa vänner? Se världen?

Jag känner mig bunden vid mitt hem och toaletten. Så fort jag ger mig ut utanför hemmet så plågas jag. Jag kan inte njuta av soliga fina dagar, ute i naturen eller på stan med trevligt umgänge. Jag kan inte gå någonstans. Känns det som. Inte utan att sådana här saker händer.

Min doktor sa att mina värden var bättre än någonsin. Men varför känner jag mig så sjuk? Jag känner mig uppgiven. Deprimerad faktiskt.

Jag önskar att jag kunde skriva ”det är inte synd om mig, jag har ett fantastiskt liv, jag är inget offer” men idag känner jag inte så. Det är synd om mig just nu, mitt liv är inte fantastiskt, det är jobbigt och plågsamt och jag är visst ett offer för min sjukdom. Å andra sidan finns det många andra som har det lika jobbigt med sina tarmsjukdomar och kanske även har fler jobbiga saker i sina liv, utöver det. Jag har i alla fall ett hem att komma hem till. Jag har mat, pengar och människor som bryr sig om mig. Jag är frisk i övrigt. Jag är inte döende. Om jag är rationell så inser jag att jag har mycket att vara glad över men vet ni vad? Ibland är det okej att tycka synd om sig själv! Det är okej att inte alltid vara duktig, positiv och stark. Idag tänker jag beklaga mig och imorgon tänker jag ta nya tag!

Hur är era magar just nu? Berätta. Har ni också stökiga, oförutsägbara magar?

Stay Strong! xx

 

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)