Gästbloggare

Jag har börjat träffa en kurator

blogg1

Hej allihopa!

Hoppas ni haft en bra start på denna måndag. Själv sitter jag nyduschad med en skål havregrynsgröt bredvid mig och försöker kvickna till.

Idag ska jag till en kurator. Jag har kanske glömt att nämna det, men jag har bestämt mig för att jag behöver prata om en del saker. Jag var för första gången där i förra veckan och ska alltså dit redan idag igen. Det är jobbigt att prata om sådant som drar upp starka känslor men samtidigt så tror jag att det är behövligt. Man mår dåligt av att gå runt och tänka på saker, och att tankar kommer upp i huvudet lite då och då och frambringar ångest. Då är det ju bättre att prata ut om allt och förhoppningsvis behöver det då inte ”ploppa upp” mer sedan. Förstår ni hur jag menar?

Jag är inte redo att öppna upp mig till 100% ännu och berätta om allt, men jag kan säga såhär: åren efter att jag fick Crohns var väldigt kämpiga för mig. Det var jobbigt i skolan, i och med att jag hade höga krav på mig själv och i och med att jag var helt ny i en skola där alla andra känt varandra sedan dagis. Jag hittade aldrig riktigt en plats där. Kände mig aldrig helt ”hemma”. Jag var ganska blyg genom hela högstadiet. Det blev helt enkelt för mycket för mig med betygen, det sociala livet och att få Crohns på samma gång. Man kan säga att jag föll ner i ett svart hål efter ett par år av kämpande. Det är den tiden jag håller på och bearbetar nu med kuratorn. Hon säger att vi får se om jag ska vidare till en ”riktig psykolog” om hon bedömer att det behövs.

Ni kanske undrar varför jag behöver bearbeta något som hände för tio år sedan. Svaret på det är antagligen att jag äntligen är redo att ”bli sams” med minnena, stänga boken en gång för alla så att säga. Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag har väldigt mycket självinsikt, jag förstår mig själv och mina känslor mer än tidigare. Under gymnasietiden hade jag mycket undertryckta känslor. Jag ville inte tänka på hur tiden innan gymnasiet varit. Jag ville bara begrava och glömma den tiden. Dessvärre fungerar det inte så. Känslorna kom upp i olika former. I form av ångest. I form av mardrömmar och oroskänslor. Jag gav undermedvetet uttryck för att jag inte innerst inne mådde bra i mitt beteende och till och med i hur jag såg ut. Jag insåg inte då hur destruktiv jag var. Att mitt sönderblekta hår, trasiga jeans och översminkade ansikte var ett uttryck för att jag inte var i harmoni.

Nu är jag harmonisk och till freds med mig själv. Jag tycker om mig själv och jag vill må bra. Jag vill ta hand om mig själv, både min kropp och mitt psyke. När jag var yngre var jag inte snäll mot mig själv. Jag körde med mig själv och pushade mig ”over the edge” många gånger. Jag kände inte mig själv lika bra som jag gör nu. Nu har jag lärt mig, vad jag klarar och orkar med.

Det var i alla fall som sagt en jobbig tid för mig i högstadiet, första tre åren efter att jag fick Crohns. Mycket hände då. Det finns många tunga känslor inom mig när jag tänker tillbaka på den tiden. Hur jag helt ska bli fri från ångesten och sorgen jag känner över allt jag gått igenom vet jag inte. Men förhoppningsvis ska jag äntligen få hjälp med det. Jag ska inte behöva ha ångest. Det ska ingen. Jag fattar bara inte att jag väntat så länge med att söka hjälp.

Kram och Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)