Gästbloggare

Det här vill jag att världen ska veta om oss med Crohns

blogg1

Hej allihopa!

Jag har en stor sak att berätta. På tisdag ska jag vara med i Tv4:as nyhetsmorgon!

Wow. Jag är lite nervös, men det kommer nog gå bra. Det många av er kanske inte vet om mig är att jag är en riktig show girl. Jag har uppträtt inför publik så många gånger i mitt liv att jag tappat räkningen. Så av den anledningen tror jag att jag kommer känna mig ganska självsäker. Dock vet jag inte hur det kommer kännas med kamerorna och sådär. En publik är ju en sak, men att vara i tv och liksom inte se publiken, är ju en annan.

Jag funderar på vad jag ska ha på mig. Antagligen jeans och någon snygg topp. Jag vill förstås se bra ut. Det är inte varje dag man är på tv. Så lite extra fin i håret och sminkad kommer jag vara…. Aja! Vi får se hur allt blir på tisdag helt enkelt! Kommer du titta?

Jag vet inte vilken tid dock, utan har hittills bara fått veta att det är på morgonen på tisdag. Jag ska alltså prata om Crohns. Min sjukdomshistoria, hur det är att ha Crohns och sådär tror jag… Anledningen till att de hittade mig var tack vare reportaget i Vårguidens tidning! Såå kul! Äntligen får jag chans att nå ut till ännu fler och göra min röst hörd. Det är ganska många som pratar om IBS nu för tiden, men nästan aldrig hör jag Crohns sjukdom nämnas. Inte konstigt att många inte vet vad det är. Det vill jag ändra på. Mitt liv skulle bli enklare om fler visste och hade större förståelse. Så många gånger jag bemöts av oförståelse och nästan irritation, bara för att de inte vet vad jag går igenom.

Många gånger har folk som känt mig, men inte känt mig jättebra, försökt köra med mig. De har sagt ”kan du göra det här och det här…” och jag har hamnat i en jobbig situation. För grejen är att jag vill gärna ställa upp och hjälpa till när jag kan, men jag är ganska begränsad. Till exempel så är jag oftast jättedålig i magen tidigt på morgonen, så att lämna någon annans barn på dagis klockan åtta vore jättesvårt. Jag skulle typ behöva skita tre gånger innan vi begav oss iväg och kanske riskera att skita på mig på vägen också. Ett annat exempel är att om alla andra i ett sammanhang utför en fysiskt krävande syssla, till exempel att de hjälper till att bygga något eller hugga ved t.ex. så kan jag ofta förväntas göra en lika stor ansträngning som de andra. Det som de inte förstår är att jag är oftast mycket mer svag och trött på grund av min ständigt pågående inflammation i kroppen och ibland även ledvärk. Dessutom blir ”priset” för mig efter jag gjort en fysisk ansträngning ett mycket högre än för de andra. De andra kanske får lätt träningsvärk medan jag kan ligga med feberfrossa och extrem utmattning i två dygn efteråt.

Det syns inte på mig, att jag är sjuk. Jag ser glad ut – för det mesta, och har en hälsosam hudton. Min kropp är inte längre undernärd men det betyder inte att den är helt frisk. Min kropp är stark, men inte lika stark som en helt frisk person. Dagen efter jag haft danslektion är min kropp alltid matt och utsliten. Då behöver jag återhämta mig. Jag behöver längre och mer återhämtning efter allt ansträngande, än andra.

Det syns inte att jag har ont i magen, för jag visar det inte. Men jag har det, ofta flera gånger om dagen och ibland hela dygnet non stop. Det tar på krafterna. Så give me a break. Och förlåt mig, om jag verkar lat eller obrydd, jag vill gärna göra massor för andra men jag måste också inse mina begränsningar.

En gång sa en äldre vuxen person till mig när jag enbart studerade, att man faktiskt kan jobba också, fast man pluggar. Jag kände mig förolämpad och trampad på. För jag ville inte behöva säga att min sjukdom begränsar min ork och att jag helt enkelt inte orkade både och. Istället stod jag tyst. Han trodde kanske att jag helt enkelt inte ville, av lathet eller för att jag var oambitiös. Jag är ambitiös, det är jag. Jag vill alltid jobba hårt, plugga för att nå bra betyg och vara andra till lags. Jag vill så gärna vara duktig och få cred, att andra ska tycka att jag är riktigt driven och smart. Men dessvärre orkar jag inte jobba så hårt och mycket som jag egentligen vill och jag orkar inte alltid plugga heltid. Då blir jag besviken på mig själv, men mest blir jag sårad av att samhället verkar vara besviken på mig. Det känns som att det jag gör inte duger. För de ser inte hur mycket sjukdomen tar på mig. Det är som att ha ett osynligt heltidsjobb. Det går inte en dag utan att Crohns besvärar mig.

Allt detta vill jag att folk omkring mig ska veta och förstå, inte bara om mig utan alla med Crohns. Vi gör så gott vi kan men ibland är saker svårare för oss än för andra!

Det ska bli fantastiskt att få en chans att prata i tv om Crohns, jag hoppas bara att jag finner de rätta svaren och orden och får fram ett bra budskap. Jag vet ju inte ännu vad de kommer fråga.

Ha det bra allihopa! Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär, Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)