Gästbloggare

Orsaken till min utseendefixering

blogg1Hej allihopa!

Idag tänkte jag skriva om ett ämne som jag tänkt på länge. Det här med utseende.

Hur viktigt är ens utseende? För vem är det viktigt? Är det viktigast att man själv är nöjd med sitt utseende, eller vad andra tycker?

När jag växte upp fick jag ofta höra att jag var söt. Jag uppfattade det som att det var något jag skulle vara stolt och glad över. Så det var jag. När jag började bli tonåring kom det dagar då jag inte kände mig lika söt längre. Jag började förändras och blev lite obekväm med mig själv till och från. Jag började få små komplex. Jag märkte att jag var längre och benigare än många av de jag umgicks med och tyckte att det var lite fult och konstigt. Jag ville hellre vara kort och söt, med lite mer hull på kroppen. I fjortonårsåldern började jag allt mer ofta få höra att jag var snygg. Alltså inte längre söt, men snygg. Detta var ofta i samband med kommentarer om min kropp. Till exempel kunde jag få höra ”du är så smal och snygg” eller ”du kan ju bli modell så smal som du är!”. Det många inte visste var att jag fått Crohns sjukdom och största skälet till att jag var så smal var för att jag var sjuk. Jag kunde inte glädjas åt komplimangerna då jag visste att jag var smal av negativa orsaker. Min näringsupptagningsförmåga var väldigt dålig och detta hade flera följder än att jag var smal, jag var också väldigt trött och svag. Jag ville hellre ha en stark och atletisk kropp men kämpade för att behålla maten som min kropp ständigt stötte bort.

1

Dessa två bilder är tagna sommaren då jag fyllde 14, alltså innan 8:an, ett halvår efter jag fått Crohns sjukdom. Den här perioden vägde jag runt 46 kg och var 168 cm lång och fick komplimanger för min kropp. Hur sjukt är det att folk gav mig beröm för denna kropp? Jag hade ett BMI på 16,3 och var alltså otroligt underviktig. Enligt en BMI-räknare jag hittat skulle jag vägt 61 kg, vilket jag väger idag till mina 173 cm.

När jag gick i nionde klass började jag få litet mer fett på kroppen. I alla fall på magen och kinderna. Jag kände mig äcklig och ohälsosam. Jag var fortfarande undernärd men åt en hel del onyttigt vilket resulterade till den ojämna fettfördelningen. Plötsligt blev magen sämre och jag rasade i vikt. Ansiktet såg urholkat och smalt ut, benen var som rangliga styltor och armarna tunna som trådar. Jag vandrade genom skolkorridorerna och kände mig som en outsider. Ingen var så formlös, smal och lång som jag. Mina höfter putade ut på ett onaturligt sätt och mellanrummet mellan mina lår var onaturligt stort. Jag fick ofta elaka och stötande pikar och kommentarer från så kallade vänner. Nu var det inte längre ”du är så smal så du kan bli modell” utan ”du är ju lika smal som ett skelett!”. Detta gjorde ont i hjärtat att höra.

5På dessa bilderna ovan var jag 14-15 år och började få litet mer hull på kroppen innan vikten rasade igen i slutet på nian.

En dag bröt jag ihop i skolan efter ännu en kommentar om min kropp. Jag tyckte inte om hur jag såg ut, men accepterade ändå mig själv, det som gjorde ont var att andra inte gjorde det!

Efter en tid med kortison började jag bli större. Av vätska som kroppen samlade på sig. Min kropp såg efter ett tag mer ut som andras i min ålder. Normalstor. Men ansiktet var otroligt runt, svullet och i en väldigt rödaktig ton. Jag såg ut som en tomat som höll på att spricka. Ansiktet bara växte och växte. Ögonlocken putade utåt, haklinjen försvann och näsan såg ut som en pytteliten spets i det stora svullna ansiktet. Jag började avsky hur jag såg ut och fick stark ångest av att se mig själv i spegeln. Jag upptäckte att jag fått små, små hårstrån i hela ansiktet också, i pannan, över kinderna och ner på halsen. Detta skrämde mig. Jag började även få acne, stora ömmande finnar precis där haklinjen borde varit och ner på halsen och bröstkorgen. Jag tyckte att jag såg motbjudande ut och förtjänade knappt att synas i dagsljus. Jag började använda den största typen av solglasögon man kan hitta, de gick långt ner över kinderna. Dessa glasögon blev min trygghet, jag gömde mig bakom dem.

2Den vänstra bilden är från en julavslutning, förmodligen i nian men kan också vara i åttan. Den högra bilden är tagen samma höst som jag började gymnasiet, när jag var 16. Jag hade fått väldigt mycket kortison en period och på den bilden hade jag faktiskt börjat bli smalare i ansiktet, tro det eller ej. På den vänstra bilden är jag gravt underviktig och mådde inte bra alls och på den högra var jag femton kg tyngre och svullen av kortison.

 

Under den här perioden var jag väldigt sjuk och pendlade mellan att vara inlagd och sjukskriven hemma. Jag var borta från skolan i nästan två månader totalt. Den dagen som jag skulle ”dyka upp” igen var på Klassens dag. Vi hade i ett års tid sålt tulpaner för att samla pengar för att kunna ha en rolig dag med klassen. Vi skulle vara ett dygn, med övernattning, på ett ställe som heter Koviken. Där skulle vi bada, umgås, grilla korv och sova över. Jag som hade varit borta från skolan i två månader och nu mera såg ut som ett freak (enligt mig själv) var orolig för att komma men ändå bestämd över att göra det.

3

Dessa bilder är från när jag börjat gymnasiet, jag vägde nästan 60 kg men som ni kan se var jag väldigt smal i kroppen fortfarande. Ansiktet var svullet en väldigt lång tid efter att jag slutat med kortisonet. Jag kände mig ful och konstig när jag började i gymnasiet när jag såg ut såhär. Men sakta men säkert gick jag ner i vikt när kortisonet avtog och ansiktet blev tillslut smalt igen. Jag vägrade tro folk när de sa att jag ändå var söt, jag kände mig ohyggligt ful, undrade varför någon ens ville vara vän med mig. Jag var allt för hård mot mig själv. All fokus på utseende under uppväxten sabbade mitt självförtroende när jag ”tappade” mitt söta utseende.

 

Orolig och nervös som jag var, fick jag skjuts av min pappa. När vi klev ur bilen följde han till och med med mig fram till platsen där alla var. Jag brydde mig inte om hur det verkade, jag var helt enkelt för rädd och osäker för att gå själv. Den första från klassen jag såg sa jag hej till. Det här var en kille som småflörtat lite med mig och sagt hej till mig många gånger men nu glodde han bara utan ett ljud. Jag skämdes och tänkte att jag såg helt hemsk ut och att han antingen var i shock eller inte kände igen mig. Jag hade förstås mina stora solglasögon på mig och en stor hoodie.

Hur resten av den där ”Klassens dag” gick kan jag skriva om en annan gång, för det här inlägget skulle bli för långt. Men låt mig nämna att jag inte direkt kände mig väl bemött.

4Vänster bild: jag var 14 år och inte riktigt mitt smalaste, men nästan. Höger bild: 15 år, ett år senare, bilden är tagen samma dag som ”Klassens dag”. Jag tänkte att alla tyckte att jag förvandlats till ett monster, min största mardröm hände mig. Jag var så ytlig när jag var yngre att min värsta skräck faktiskt var att förvandlas eller bli ful. Jag antar att livet lärde mig en läxa och resultatet blev att jag idag är otroligt förstående och sympatisk (var dock det innan också, men kanske ännu mer nu) dock är jag nästan bara ännu mer utseendefixerad nu.

Nu idag älskar jag mig själv och mitt utseende. Jag ser normal ut, är varken underviktig eller svullen. Jag kanske älskar mitt utseende lite väl mycket, jag kan nog framstå som narcissistisk och ytlig ibland. Men who cares? Jag skadar ingen annan genom att lägga upp selfies på Instagram och Snapchat. Jag är mån om mitt utseende och tar hand om det på bästa sätt. Det är inget fel med att hylla och älska sig själv. Jag önskar att alla kunde komma till den punkten. Egentligen måste man inse att det inte handlar om hur andra tycker att man ser ut, utan att man måste acceptera och älska sig själv. Det är lättare sagt än gjort. Jag har haft en del tur, vissa föds med ett utseende som inte ”smälter in i mängden” lika lätt. Jag ser ut som många andra, rätt vanlig skulle jag säga. Men det kanske inte är så lätt när man ser ut på ett lite mer avvikande sätt – dessvärre. Men vi borde uppskatta våra olikheter och hylla dem, istället för att allihopa sträva emot samma ideal. Alla är inte smala naturligt. Vissa har en genetik som gör att de naturligt är väldigt kurviga eller kraftiga. Jag som var väldigt smal ett tag tyckte inte att jag var fin, och en del som är kraftigare kanske inte tycker att de är fina. Dock tror jag tyvärr att de som är kraftigare kan få mer taskig attityd emot sig än de smalare. Det är ju tyvärr så samhället ser ut just nu.

6Nu i dagsläget är jag 173 cm lång och väger 62 kg och har alltså ett hälsosamt BMI på 20. Äntligen är jag nöjd med kroppen som jag har.

Glöm inte att du är fin precis som du är. Skäms inte någonsin över hur du ser ut, även om du är svullen av mediciner eller tillfälligt underviktig eller överviktig. Oavsett hur du ser ut så förtjänar du samma goda bemötande och respekt. Var stolt, ta ingen skit och vet om ditt värde. Vi är så mycket mer än våra utseenden. Vårt intellekt, vår empati, våra känslor, idéer och tankar är några viktiga delar av vilka vi är. Stråla, gläns och visa upp dig. Visa världen vem du är på insidan. Spräck folks fördomar och förvåna dem.

Jag är inte korkad bara för att jag tycker om att ta hand om mitt utseende. Jag är inte dryg eller otrevlig bara för att jag ser ”tuff” ut på bild. Jag är klok, ödmjuk och så mycket mer än vad ni ser.

Stay Strong bästa ni!

 

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)