Gästbloggare

Jag öppnade upp mig om mina rädslor under tjejkvällen igår

blogg1Hej allihopa!

Igår var jag duktig och utmanade mig själv litet genom att testa att gå utanför min ”comfort zone”. Det kanske var ett tag sedan jag skrev om det här, om min ”comfort zone”, mina rädslor osv så jag tänkte skriva litet om det idag.

Jag övar mig ständigt på att våga göra saker som jag känner väldigt stark stress och oro inför. All oro grundar sig i att på grund av min sjukdom Crohns så har jag en väldigt oförutsägbar mage, som ofta strular och är dålig. Detta har lett till att jag hamnat i många situationer då jag verkligen önskar att magen skulle sköta sig, men den istället kaosat ur totalt. Kaosat ur = att jag behövt uppsöka toalett akut och mått riktigt dåligt, alltså känt mig magsjuk.

I går så hade jag planerat att en kompis skulle komma hem till mig. Det kändes bra och tryggt som alltid, att få stanna hemma och att någon kommer hit. Jag kan förstås ses i stan eller ta mig hem till någon men det innebär en hel del oroskänslor och ibland orkar jag helt enkelt inte gå igenom det. Hon kom i alla fall på eftermiddagen och vi satt och pratade. Vi hade bara tänkt ses i några timmar och chilla men plötsligt började hon prata om att bjuda in en gemensam kompis och att vi alla kunde laga middag tillsammans. Missförstå mig inte, det lät som en superkul idé men genast började jag känna mig ängslig. Situationer där socialt umgänge och mat kombineras brukar jag vara väldigt orolig inför. Men jag höll med om att det skulle vara kul att bjuda in den här gemensamma kompisen som nämligen undrade vad vi skulle göra under kvällen. Hon föreslog att vi kunde gå och handla och laga tacos tillsammans. Då började jag direkt tänka att jag inte skulle klara det.

För att gå till en mataffär några minuter bort, handla i flera minuter och sedan gå flera minuter hem innebär att jag närsomhelst under alla de minuterna skulle kunna bli akut bajsnödig i sällskap av de här kompisarna. Det i sin tur skulle kunna leda till ett pinsamt scenario där jag behöver skynda hem innan vi handlat klart och (ve och fasa!) kanske inte skulle hinna till toan. När jag handlar själv finns alltid den här risken men då är jag i alla fall ensam. Jag oroar mig alltid för att jag ska verka konstig, ha ett avvikande beteende eller att vännerna ska tycka att jag är äcklig eller jobbig om något sådant skulle hända. Detta har jag tänkt på så mycket att jag aldrig riktigt vågat testa att utsätta mig för en situation där ett sådant scenario skulle kunna hända. Jag umgås med andra ord bara med folk när jag har en toa nära till hands. Sedan några år tillbaka. Om jag någon gång hamnat i en situation då jag måste promenera en okänd sträcka med någon, utan att ha en toa i närheten då har mina stressnivåer skjutit i topp och jag har mått så psykiskt dåligt att jag inte kunnat ha kul alls och bara längtat hem. Jag HATAR att hamna i oförutsägbara situationer. Det går inte att spontant bestämma ”nu går vi hit så ser vi var vi kommer” då dör jag av oro.

Tillbaka till hur det gick igår. Så till slut blev det så i alla fall att vi gick iväg, jag och vän nummer 1, till en hyfsat närliggande mataffär för att möta upp vän nummer 2 för att handla tacos. Väl utanför ytterdörren kändes magen helt stabil och lugn och jag kände mig inte alls orolig. Vi handlade i lugn och ro, magen gjorde sig inte påmind och allt gick bra. När vi handlat klart gick vi alla tre tillbaka hem till mig.

När vi gick där, med matkassarna uppför en backe denna ljumna sommarkväll kände jag mig lycklig. Jag kan inte minnas senast jag gick sådär med vänner. Att vi hade gått och handlat mat och nu hade sällskap hem kändes helt overkligt. Ni förstår, många gånger när jag handlat själv har jag just i den backen haft riktigt bråttom hem till toan. I vissa perioder har magen stökat och varit orolig hela vägen till mataffären och jag har nästan bajsat på mig i mataffären och sprungit hem med svetten rinnandes i svank och panna.

Tack och lov för att min mage var lugn igår och tack och lov för att mitt psyke blivit mer stabilt och harmoniskt. Och tack och lov för mitt mod. Bara för att jag utmanade mina rädslor och gjorde detta igår, så hade jag en fantastisk kväll.

På grund av min magsjukdom så har jag varit mycket ensam och känt mig isolerad. Jag har många fredag- och lördagskvällar stängt omvärlden ute och varit ensam hemma för att magen varit för instabil och mitt psyke likaså. Det har gjort mig olycklig. Jag är en sällskapsmänniska och jag vill helst vara med andra hela tiden.

Vi lagade tacos, pratade om allt från killar på Tinder till vad jag ska ha på mig när jag fyller 25 till bekännelser om oro, ångest och rädslor. En underbar tjejkväll med andra ord. Vi åt och åt tills vi nästan sprack. Vi gjorde alkoholfria mojitos och testade en ny Marabouchoklad. Till slut behövde vän nummer 1 gå hem så jag och vän nummer 2 förflyttade oss från matbordet till soffan och slog på en skön komedi med Cameron Diaz.

Det mest underbara var att jag öppnade upp mig för de här två vännerna mer än vad jag gjort tidigare och pratade om mina rädslor. De sa till mig att det var bra att jag berättade så detaljerat, så de verkligen förstod, för annars är det så lätt att man inte helt fattar. De kan ju förstå att jag har en sjukdom och har magproblem, men vilka djupare problem, med oro och rädslor detta leder till för mig hade de nog aldrig gissat. Jag bekände att jag till och med oroat mig för att bli skitnödig tidigare under kvällen när vi handlat mat. De skrattade lite men sedan vart de allvarliga. De förstod mig verkligen, efter jag berättat. Hädan efter kommer jag nog känna mig ännu mer modig och trygg med de här snälla tjejerna.

De här kompisarna har jag inte haft så länge, bara 1-2 år och vi har nog aldrig pratat lika djupt som igår. Det känns härligt att ta vänskapen till nästa nivå och låta de lära känna mig ännu bättre. I nuläget har jag ett helt tjejgäng där de flesta vet och förstår det mesta med mig och jag kunde inte varit lyckligare. För bara 3-4 år sedan kände jag mig otroligt ensam och anförtrodde inte de här tankarna och känslorna till någon annan än familjen.

Jag vill peppa er alla där ute att våga öppna upp er. Det känns så bra när man väl gjort det. Lycka till och Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)