Gästbloggare

Tankar om stomi, urgencyproblematik och seger!

blogg1Hej allihopa!

Tänk att det är Maj! Woho! Nu kommer våren på riktigt får man hoppas.

Nu ska jag skryta litet här. Torsdag, fredag och lördag förra veckan jobbade jag med olika event. Jag känner mig väldigt stolt över att ha klarat av tre tuffa jobbdagar i rad, med många timmars jobb varje dag. Jag har farit omkring hit och dit, åkt kommunalt, promenerat en hel del och varit social. Lite då och då har jag känt mig ängslig över magen men allt har gått jättebra. Magen har inte strulat något alls. Jag hade dock ont i magen precis hela torsdagen och det var riktigt ansträngande, men jag klarade jobbet ändå. Jag är stolt över mina prestationer och lite förvånad över att magen klarat dessa dagar så bra.

Igår på Valborg så knasade dock magen ur. Ingen överraskning direkt, att magen som skött sig i hela tre dagar ska knasa ur den fjärde dagen. Min mage kan aldrig sköta sig en hel vecka i sträck. Minst ett par/ tre dagar i veckan är magen kaotisk. Igår hade jag det jättejobbigt med magen för den ballade ur när jag var utomhus, långt hemifrån och utan tillgång till toa. Hjärtat slog i hundraåttio när jag i panik såg mig om efter en lämplig buske eller liknande som jag i nödfall skulle behöva sätta mig bakom. Magen pressade på så att det gjorde så ont att det svartnade framför ögonen. Till slut sprang jag upp i ett litet skogsparti. Det tog emot att sätta sig på huk bland de kala buskarna så nära hus och vägar. När som helst skulle någon kunna komma kändes det som. Jag hörde röster och tänkte att det värsta som kunde hända var om ett gäng ungdomar skulle komma traskandes och se mig. Nöden har ingen lag säger man och det är ett motto jag verkligen måste leva efter. Jag fick torka mig med löv (förbannad över att jag även denna gång struntat i att ta med våtservetter eller papper). Med hjärtat i halsgropen kom jag snubblandes ut ur skogen och kände att mitt humör helt svängt om. Jag var inte längre speciellt sugen på att fortsätta vidare till Majbrasan som jag var på väg till. Magen kändes fortfarande instabil men jag bestämde mig ändå för att gå och se Majbrasan. Att ta risken att magen skulle sätta igång igen. Jag var i efterhand väldigt glad över mitt beslut för kvällen vart väldigt mysig.

På väg hem från brasan satte magen i gång igen och jag kände hur huvudet försvann in i en dimma. Nu fanns det inget skogsparti utan bara gator och hus omkring mig. Inga affärer var öppna. Ingenstans fanns en toa. Så allt jag kunde var att bara gå, gå och gå. Jag var för matt för att ens tänka tanken att springa hem. Jag började fantisera om hur det skulle vara att ha stomipåse. Men så tänkte jag att då skulle man ha andra problem. Med en stomipåse skulle ju bajs fyllas upp i påsen på magen och att gå runt med det utan möjlighet att tömma är ju inte direkt ett drömscenario heller. Med alla dessa påtryckningar skulle det kanske även läcka.

Magen värkte något enormt och det tryckte på så mycket att jag förstod att jag inte skulle hinna hem. Jag gick stapplandes med stela och spända ben, för att inte slappna av så att det skulle ”börja komma”. Under tio minuter eller mer var huvudet inne i en dimma. Jag kunde inte se eller höra klart, eller koncentrera mig alls på omgivningen. Mitt ansikte måste varit helt likblekt och jag orkade inte bry mig om hur jag såg ut. Hade jag mött någon jag kände hade jag inte stannat och pratat, utan avsiktligt gått förbi, så dåligt mådde jag. Sura uppstötningar kom upp i munnen och jag kände mig illamående. Jag trodde att jag skulle kräkas.

Som genom ett mirakel var jag slutligen hemma. Ännu en gång hade jag segrat! Jag hann. Jag vet inte hur. Men på något sätt stod jag ut hela vägen hem trots enorm smärta. Det vill jag aldrig uppleva igen och speciellt inte i sällskap av någon annan än mina absolut närmaste. Att uppleva detta i sällskap av vänner eller mer avlägsna relationer vore enormt stressande och framförallt pinsamt.

Jag är en riktig hjälte och världen borde veta om min dolda kamp. Så mycket som jag och andra med IBD kämpar med våra magar. Det förtjänar att uppmärksammas. Vi ska inte skämmas. Nu måste jag snart prata med min läkare om dessa allt mer frekventa scenarion då jag knappt hinner till toan. Vad ska man göra härnäst? Jag tar redan Humira en gång i veckan som är en stark medicin. Jag tror inte Stomi är väsentligt ännu då jag inte går jättemånga gånger om dagen på toa och jag tror inte heller min tarm är så pass inflammerad. Dessa problem som innebär att när jag väl behöver gå på toa så behöver jag det fort, har jag haft länge nu och min läkare beskriver det som ”urgencyproblematik”. Detta har jag kämpat med i flera år och även under perioder då tarmen knappt varit inflammerad. Någon föreslog att jag kan ha IBS samtidigt som jag har Crohns (IBD) vilket kan förklara att magproblemen är kvar även när inflammationen nästan är läkt.

Hur som helst. För att sammanfatta de senaste dagarna så har jag haft tre toppendagar och en dålig, vilket man ändå får vara tacksam för. Jag hoppas att jag även denna vecka kan få flera bra dagar.

Kram & Stay Strong!

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)