Gästbloggare

Vem vore jag utan min sjukdom?

daybydayheaderHej allihopa.

Igår pratade jag länge i telefon med en nära person. Jag pratade om hur jag sörjer mitt gamla, friska liv, som jag hade innan jag blev sjuk vid tretton års ålder. Jag berättade även att jag först nu senaste året tänkt mycket på hur mitt liv hade varit och hur jag hade varit om jag aldrig blivit sjuk.

Sommaren då jag fyllde tretton år, då var jag fortfarande frisk. Jag var en väldigt energisk, social och sprallig person. Lite blyg i vissa sammanhang, men bland kompisar alltid den som syntes och hördes mest. Jag åkte iväg med en kompis på kollo den sommaren. Jag hade inga som helst bekymmer, vad jag minns. Jag tänker på hur den upplevelsen hade varit med Crohns. Förmodligen väldigt ångest- och stressfylld. Kanske hade jag aldrig åkt iväg på kollo om jag hade haft Crohns. Det var ett kollo med tema dans, teater och sång. Jag uppträdde flera gånger på scen – något som jag inte hade några problem med alls. Jag var självsäker och trygg i att synas och visa upp mina ”talanger”. Jag skriver ”talanger” eftersom att jag nog var lite väl självsäker, tyckte jag var bäst i världen typ. Men i alla fall. Hade jag varit en person som ställt mig och både dansat, sjungit och spelat teater inför folk om jag haft alla dessa magproblem redan då? Kanske inte.

Det får mig att undra om det finns saker nu, som jag går miste om, som jag annars skulle haft möjlighet och mod att göra nu om jag inte varit sjuk. Förmodligen, så hade jag redan tagit en kandidatexamen.

När jag gick i högstadiet hade jag planerat hela mitt liv. Jag skulle få högsta betyg, börja på Gymnasiet, ta studenten, ta körkort, gå på Universitet, få mitt drömjobb, tjäna bra, köpa en lägenhet, gifta mig, köpa ett hus, skaffa barn och leva lycklig i alla mina dagar. Jag var helt övertygad om att det var så det skulle gå till. Men när jag blev jättesjuk i nian, rasade allt. När jag började gymnasiet hade jag kommit av banan. Jag gick aldrig ut nian med högsta betyg i alla ämnen. Jag hade bra betyg, men inte fantastiska. Jag var besviken. Jag var också för sjuk för att orka bry mig. I gymnasiet blev jag tvungen att välja min hälsa före betygen. För att inte total-rasa igen var jag tvungen att förbjuda mig själv från att sträva efter bästa betyg. Jag skulle ”glida på en räkmacka” som många rekommenderade mig. På grund av halvdana betyg och att jag varit mycket sjuk i gymnasiet kom jag inte in på något program i Stockholm, inget som jag ville gå i alla fall. Ni förstår, jag lyckades inte följa min plan. Något körkort hann eller orkade jag inte med heller, det är fortfarande på min ”to do-list”. Besvikelsen över att inte kunnat följa min drömplan är väldigt stor. Men samtidigt är jag tacksam över allt spännande jag varit med om och åstadkommit.

Sommaren 2012 arrangerade jag ett dansläger. Det hade jag nog aldrig gjort om jag följt originalplanen. Det danslägret har jag arrangerat varje sommar nu, inklusive på höst- och jullov ibland. Jag har även provat på massor av roliga saker, som att jobba som simlärare och i butik.

På grund av min sjukdom har jag blivit en väldigt tankfull person. Jag analyserar och funderar en hel del. Det har jag tid med, när jag är för sjuk för att jobba eller plugga. Vilket är ofta. Jag skulle vilja påstå att jag är en smartare person än vad jag skulle varit. Allt jag varit med om har lärt mig så mycket och det har utvecklat mig som person enormt. Jag är en väldigt stark person tack vare min oväntade resa.

Kanske är det så att man inte kan planera sitt liv. Saker händer som man inte hade räknat med och det är lika bra att bara ”enjoy the ride”.

Jag vill inte sörja livet jag kunde haft. För egentligen vet jag inte om det hade varit bättre utan Crohns. Kanske hade jag haft andra problem istället. Alla verkar gå igenom något som de kämpar med. Jag klarar av att leva ett liv med Crohns, jag har lärt mig att klara det. Men att gå igenom en annan sorts kamp har jag ingen aning om hur det är.

Någon lider av ångest och panikattacker. Någon lider av att en närstående gått bort. En annan lider av att inte våga komma ut som gay. Någon kanske är döende i cancer eller har förlorat synen. Någon kanske är mobbad i skolan. Alla har vi något vi behöver kämpa igenom. Vi upplever det väldigt olika beroende på hur vi är på insidan. Vissa är extremt känsliga och mottagliga för smärta och andra är mer hårdhudade och tuffa.

Det känns bra för mig att tänka så. Att vad jag än går igenom, så är jag inte ensam om mina känslor eller min smärta. Överallt omkring mig så kämpar alla. Men det är inte många som delar med sig. Snälla gör det. Jag vill höra era historier. Och jag tror ni skulle må bra av att öppna upp er.

Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)