Gästbloggare

Jag öppnar upp mig om mitt största problem med Crohns

daybydayheaderHej allihopa!

Igår hade jag en jättebra dag. Magen var helt okej, jag mådde bra och energin var bättre än vanligt. Jag hann med en hel del under dagen vilket gav mig en väldigt skön känsla av att jag varit duktig och produktiv. På kvällen åkte jag till mitt jobb. Jag är danslärare som ni kanske nu mera har koll på. Jag startade danslektionen med en fartfylld uppvärmning, vilket jag inte gjort på längre! Jag var lite orolig över att ”ta i” då magen har en tendens att sätta igång om jag rör mig intensivt. Men det gjorde den inte. Jag kände mig nöjd över att våga ta den risken. Mina danselever verkade uppskatta det. I vanliga fall börjar jag lektionen med en lugnare uppvärmning med en del stretch. Nu körde vi cha-cha, vilket är en dansstil som jag verkligen älskar och brinner för! Jag kände att jag var i mitt rätta element när vi dansade loss till musiken. Resten av lektionen höll jag energin uppe och körde koreografi och övningar, utan att sätta mig. Jag körde på med fullt ös helt enkelt. Det var otroligt kul och jag tänkte efter lektionen ”I’M BACK!”. Detta är jag. Mitt riktiga jag är denna energisprudlande person. När jag varit mer passiv eller låg så är det inte mitt riktiga jag, utan då är det sjukdomen som styr. Jag har HATAT att inte kunnat dansa loss, på grund av bristande ork samt av oro för att magen ska ”flippa ur”.

Jag tänker vara extremt öppen nu. Jag har inte ordagrant berättat exakt vad det är för problematik jag har. Det är för att det känns som att det är väldigt tabubelagt att prata om magproblem. Men att bara säga att jag har magproblem såhär offentligt, i denna blogg, i min YouTubekanal, inför mina danslever och inför vänner och bekanta har varit ett väldigt stort steg för mig. Men nu är jag redo att ta det där extra steget. Jag vill vara öppen med vad jag går igenom och då kan jag inte hålla på och undvika vad som är det exakta problemet. Mitt specifika problem jag har med min mage är alltså att jag väldigt ofta lider av diarré. Så, jag sa det! Nu får ni tycka vad ni vill, att jag är äcklig kanske? Jag vet inte varför någon skulle tycka att jag är äcklig egentligen, men det är den farhågan jag haft. Jag hoppas i alla fall att ingen dömer mig nu. Jag har i alla fall problem med diarré nästan dagligen. Vissa dagar går jag på toa många gånger, ibland färre. Vissa dagar måste jag gå till jobbet även fast jag har diarré den dagen. Det är väldigt jobbigt. Att först promenera i cirka tio minuter till bussen, sedan åka buss och slutligen byta till en till buss för att åka till jobbet, när man har diarré och inte vet när nästa påtryckning ska komma, är väldigt obehagligt och stressande. Jag har lärt mig att klara av det. Jag har lärt mig att minimera risken för att bli bajsnödig när jag har diarré och en av de sakerna jag gör är att jag äter inte på ett par timmar innan jag ska iväg. Det här är dock väldigt jobbigt, då jag blir orkeslös och hungrig någon gång på väg till jobbet, under jobbet eller otroligt hungrig efter jobbet. Jag har även lärt mig vart längs med vägen jag kan gå på toa om det behövs. En annan sak jag gör är att jag går hemifrån i väldigt god tid så att jag hinner med att gå på toa om det behövs, utan att jag blir sen.

Vissa dagar har jag inte diarré, men har ändå en skräck för att det när som helst under dagen ska komma. Det har hänt mig många gånger att jag ätit middag på stan och blivit riktigt dålig i magen efteråt. Det är pinsamt och obekvämt att gå på en offentlig toa. Speciellt om man har någon som väntar på en. Jag undviker att äta mat med folk som jag känner att jag skulle skämmas för mycket inför om jag skulle behöva gå på toa. Jag har min lilla skara människor som jag kan ha mina magproblem inför utan att skämmas. Men att äta ute på stan med en person jag inte känner så bra, det tar emot enormt. Det är ju så också, att får jag diarré på stan så lider jag enormt. Jag mår illa, känner att jag måste stanna länge på toan, vågar knappt gå därifrån… jag känner att jag får bråttom hem och så vidare.

Ens sociala liv tar stryk av att man har diarré ofta. För vem vill egentligen träffa folk när man har oförutsägbar diarré? Det är ju hemskt. Att ha ett jobb går ju, förutsatt att man kan ta sig dit och att man har nära till en toa samt möjlighet att gå på toa när som helst. Som danslärare är det svårt att gå ifrån en lektion för att gå på toa. När jag hade fyra timmars danslektioner i sträck som mest då hade jag ingen chans till att gå på toa under den tiden. Jag kunde inte lämna mina danslever. Några få gånger har jag fått gå ifrån mitt i en danslektion för att magen krisat. Det har varit väldigt stressande, då alla eleverna väntar på att man ska komma tillbaka. En gång skyndade jag mig så mycket att jag inte blev klar, och behövde gå tillbaka till toan väldigt kort därpå igen. Då skämdes jag väldigt mycket.

I alla fall, igår mådde jag bättre än på mycket längre och jag hoppas att det kan fortsätta såhär nu. Att ha sådana danslektioner som igår, varje onsdag denna termin vore drömmen. Jag ska kämpa för att klara det.

Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

2 kommentarer

2 kommentarer

  1. Ja du har verkligen rätt. Man ska få vara som man är och bli accepterad.

  2. Ja det är hemskt att man ska behöva skämmas för den man är, men det är mycket de normer och strukturer som råder idag som är boven i dramat… alla säger hela tiden att man ska våga vara som man är och man ser kampanjer som ”the you way”, men verkligheten är en annan… skammen är den största fienden för den som har en diagnos, så känner nog alla mer eller mindre.